Jag har under flera år varit intresserad av att ta en kryssning längs den amerikanska östkusten. Pandemin gjorde att resan sköts upp, men nu i september var det dags. Jag reste tillsammans med familjen och vi tänkte när vi ändå åker över Atlanten, så vill vi göra en större resa. Därför valde vi en 10-dagarsresa med Holland Americas Zaandam som gick till Newfoundland och besökte många hamnar som inte är vanliga kryssningsdestinationer hos de andra rederierna. Eftersom kryssningen började i Montreal valde vi att åka dit med Lufthansa via München. Överlag en mycket trevlig flygning, men det blev nog några glas för många av gratisvinet. 😉

Flygningen från München till Montreal tog närmare 8 timmar. Inflygningen bjöd på vackra vyer för St Lawrencefloden.

I Montréal bodde vi på Chateau Versailles i utkanten av stan i fyra nätter, ett mysigt äldre hotell. Montréal är annars i klass med Stockholm i storlek med cirka 1,8 miljoner invånare. Det officiella språket är franska, många pratar även engelska, men inte alla.

Den gamla hamnen i staden har idag förvandlats till parker och tivoli.

Även om staden grundades 1642 och har en del äldre byggnader, så är det de moderna byggnaderna som dominerar och det byggs ständigt nya.

En del byggnader i den gamla hamnen är kulturmärkta och ska skyddas, även om de inte är direkt vackra.

Utanför hamnen längs floden finns några av stadens ”finare” områden. Men vet inte hur arkitekten tänkte när han ritade detta betonghus.

Kryssningshamnen med ”downtown” med sina skyskrapor i bakgrunden.

Staden är döpt efter Mount Royal strax väster om citykärnan. Berget är ett enda stort trevligt parkområde och kyrkogård.

Le Bellot var ute på en långkryssning från Reykjavik till Toronto via Grönland och Newfoundland. Rutten lät ju inte helt fel, men priserna är väl extrema för min plånbok.

Dagen efter låg vårt fartyg inne. Vi betalade lite under 20 000 kr per person för 10 nätter i utsideshytt.

Incheckningen var en av de snabbaste jag någonsin varit med om. Vi var ombord 15 minuter. Dessutom hade vi som inte var amerikanare eller kanadensare en egen kö. Vi icke amerikanare var inte så många, ett 20-tal från Tyskland, vi tre svenskar, en norrman, 30-tal engelsmän och ett 50-tal australiensare. Boardingkortet och hyttnycken fick man dock inte vid incheckningen utan den fanns utanför hytten.

Hytten på däck 1 var inte enorm, men det gick förvånansvärt bra att trycka in tre personer här under 10 dagar. Det märks dock att fartyget är lite äldre, det fanns bara ett eluttag i hela hytten (med både europeisk och amerikansk kontakt), vilket gjorde att vi nästan behövde slåss om strömmen.

Badrummet kändes slitet, men sprickor lite här och var. Trevligt dock med ett badkar, som jag dock inte använde.

Lunch i buffén, var skönt att sitta ute i de närmare 30 graderna. Maten i buffén var överlag helt godkänt. Jag saknade dock lite mer olika teman. Till lunch fanns det dock en asiatisk station, som skiftade varje dag mellan thailändsk, indisk, japansk m.m.

Det trevliga akterdäcket där man också kunde sitta om man åt i buffén.

Uppe på däck 9 kan man tyvärr inte gå runt hela däcket. Midskepps på båda sidor hittar man nämligen sportbanorna. Det gällde att se upp när de äldre damerna började spela, så man inte fick en boll i huvudet när man passerade. Buffén ligger rätt under och det hördes tyvärr rätt så bra när man satt och åt där om någon spelade basket samtidigt.

Inget kryssningsfartyg utan shuffleboard.

Poolen på däck 8 som har öppningsbart tak.

Huvudrestaurangen på däck 5 och 6. Det jag gillade med denna restaurang var de stora fönstern i aktern. Lång ifrån alla fartyg har så bra utsikt från huvudrestaurangen. Tyvärr åt vi för det mesta sent och då var det ändå mörkt, så vi kunde inte njuta av det speciellt mycket.

På övre däck var det fasta sittningar på kvällen, medan det undre däcket hade ”anytime dining”, när man själv får bestämma när man ska äta mellan 17.30-21. De vill helst att man bokar innan via appen, men det går bra att även komma utan reservation, men då kan man behöva vänta lite. Vi hade lite problem med appen till en början och när det väl fungerade fanns oftast bara tidiga (17) eller sena (20) kvar att välja. Vi äter helst vid 19, men det gick bra att äta vid 20 också, eftersom vi oftast hade långa dagar i hamnarna.

Lite pyssel att lasta på förnödenheter när det är lågvatten och lastluckan ligger långt under kajen.

Flaggorna i topp dagen till ära.

En titt in i Greenhouse Spa på däck 8.

Ångbastun

Thermal suite, hjärtat i spat.

Specialrestaurangen Pinnacle Grill, vilken kostar 45 dollar per person. Vi åt här sista dagen på resan, mer om det i senare delar.

Teatern World Stage i fören på däck 4 och 5. Jag gillar att det finns bord här och att de kom och tog drinkbeställningar innan showen.

Balkongen

Hyttkorridor på däck 1, Dolphin deck, där vi bodde.

Byggplåten, som synes är fartyget byggd 2000, alltså redan 23 år gammalt.

Bredvid oss låg Phoneix Reisens fartyg Amera. Fartyget har tidigare gått för bl.a. Holland America Line under namnet Prinsendam (2002-2019).

Amera var ute på en 42-dagarskryssning från Tyskland till Island, Grönland, Kanada, USA och Irland.

Sightseeing- och restaurangbåten AML Cavalier Maxim, med en kapacitet på hela 750 passagerare.

Några som hade kul i våra kölvatten.

Klocktornet som är 45 meter högt byggdes 1922, dedikerat till alla kanadensiska sjömän som dog i första världskriget.

Zaandam tillhör bland de största fartygen som kan komma in till Montreal och det beror på Pont Jacques-Cartier som förbinder båda sidorna av floden.

Den seglingsfria höjden under bron är 49 meter och Zaandams höjd är 46,8 meter.

Från gamla hamnen finns det fyra stycken färjelinjer som förbinder olika delar av floden.

MSC Anya byggd 2005 låg i containerhamnen och är insatt i trafik mellan Montreal och Antwerpen i Belgien. En resa som tar cirka 11 dygn.

Olympiastadion som byggdes till sommar-OS 1976. Vi där där inne och kollade dagen innan. Bland annat fanns det plakat över alla som hade tagit medaljer och det fanns en del svenskar med, som Anders Gärderud. Tyvärr var själva tornet stängt, annars har man fin utsikt 165 meter upp i luften.

Volga Maersk är en av 7 systrar som tillhör Maersks V-klass. De är byggda för att kunna gå in i mer svårnavigerade vatten som floder och har en hög isklass (1A).

Elledningar hänger över floden på rätt så många ställen.

År 1967 öppnades en tunnel under den här delen av floden och ersatte färjetrafiken.

Svenska Fure Viten, en av de nyare tillskotten i den svenska flottan med bara två år på nacken.

Bakom henne låg ytterligare en svensk, Ramelia.

Första middagen ombord bjöd på räkcocktail, fläskmedaljonger och strawberry Romanoff. Allt smakade mycket bra och servicen var som vanligt på topp.

Restaurangen var långtifrån fullsatt så här sent på kvällen. Amerikanarna äter ju relativt tidigt, så mest fart var det runt kockan 18.

Den mäktiga orgeln som står i atriumet (måste vara rätt så unikt för ett kryssningsfartyg), tyvärr används den inte längre utan är bara där som prydnad.

Nästa morgon passerade vi några broar i diset på väg in till Québec City.

Église Saint-Michel de Sillery byggd 1969.

Även Holland America har utrymmen för barn och tonårningar, men de stod tomma under denna resa. Jag var bland de yngsta ombord. Men min mamma som är över 60 kände sig också ung jämfört med övriga passagerare, där medelåldern låg på närmare 80 år och rullatorerna rullade tätt i korridorerna.

Första skymten var vackra Québec city.

Jag älskar konsten i trapphusen, med mängder av gamla HAL-fartyg.

Crow’s nest är observationsloungen upp på däck 9. Ett perfekt ställe bara att njuta av vyerna, tyvärr skulle de envisas med att ha massor av konstiga frågesporter och sånt här så det förstörde lite den lugna stämningen. Annars var det hit vi begav oss nästan varje dag klockan 16, när det var Happy Hour och man kunde få drinkar för 5 dollar.

Bogserbåtarna låg redo för att assistera. P.g.a. de kraftiga strömmarna i floden behöver många fartyg hjälp att lägga till vid kaj.

En av de äldre färjor som inte längre används eller jag vet inte, men jag hoppas verkligen inte att de kör henne. 😉

Solen försökte pressa sig fram genom de mörka molnen.

Lotsbåten skulle hämta lotsen från ett lastfartyg.

Bulkfartyget BBC Skipper på väg ut mot havet.

I Quebec kom personer från turistinformation ombord på vårt fartyg och vi frågade då hur vi kunde få tag i biljett till kollektivtrafiken. Biljetter köpte man inne på tågstationen. Här fanns det inga automater utan det var över disk som gällde. Vi hade tur då kontoret öppnade precis när vi kom. Vi köpte ett dygnskort som kostade 8,85 kanadensiska dollar (drygt 70 kr).

Interiören på stationen hade en häftig stil, lite skillnad mot Stockholm central.

Tillskillnad från Montreal har Quebec ingen tunnelbana, här är det istället bussar som gäller.

Montmorency vattenfall 20 minuter utanför staden var dagens första besök.

För att komma in kostar det 8 dollar per person, om man vill dessutom åka linbanan får man lägga till 12 dollar.

Runt vattenfallen är det som en stor park med flera olika leder. Varje år besöker närmare 1 miljon turister vattenfallet.

Själva vattenfallet är 84 meter högt, alltså högre än Niagarafallen.

130 kubikmeter per sekund forsar ner ut i St Lawrencefloden.

Till höger ser man det häftiga trappsystemet man kan gå ner till botten av fallet. Men vi tog linbanan på vägen upp, då vi inte orkade gå upp 487 trappsteg.

Tillbaka på bussen som tog oss in till stan. Vi valde att åka lite längre än där vi gick på och på sätt kom vi mitt in till gamla staden som ligger uppe på en höjd.

Zaandam ser rätt så liten ut från Citadellet.

Quebec är den nästäldsta staden i Kanada grundat 1608 (äldsta är St John’s som vi också skulle besöka). Staden har tidigare varit huvudstad för hela Kanada, men är idag bara huvudstaden i själva provinsen (där även Montreal ingår).

Idag bor det cirka 800 000 personer i staden. Själva den historiska stadskärnan finns med på UNESCOs världsarvslista.

Denna dag var det helgdag i Kanada (Labour Day) så allt var inte öppet. Men vi hittade en glasskiosk där vi njöt av några goda glassar i den 30 gradiga värmen, innan vi kände att det var dags att bege sig tillbaka till fartyget.

I staden finns det två olika kryssningsterminaler och vi hamnade som tur var på den närmast gamla staden.

Tur att det finns pilar i hyttkorridoren så att man har koll på vad som är fram och bak.

Ännu bättre är att de talar om vilken dag det är i hissarna, inte för att jag bryr mig så mycket när det är semester.

Vi kom tillbaka lagom till Afternoon Tea som serveras varje dag i buffén och i lite exklusivare form i huvudrestaurangen under dagar till havs.

Kranbilen lyfte bort landgången och det var dags att lämna Quebec efter 9 timmar i hamn.

Ett minne från ett annat HAL-fartyg som inte längre finns kvar i flottan.

Det gäller för kaptenerna på färjorna att ha en stadig hand i de starka strömmarna på floden.

Vi gjorde en 180-graderssväng och fortsatte ut på floden.

Vid den andra kryssningsterminalen låg Celebrity Summit ute på en kryssning från Boston.

St Lawrencefloden är hela 500 km lång och har sitt ursprung i de stora sjöarna, så vi åkte bara på en bråkdel av den.

Tankern Solar Skyler låg ankrad ute på floden.

På utvägen från Québec passerade man den stora ön l’Île-d’Orléans. Landskapet påminde mig när jag åkte på Elbe från Hamburg, med mycket jordbruk.

Längre upp längs kusten blev bergen högre.

Denna kväll var det Galakväll och kaptenen bjöd in för skål i teatern.

Vår holländska kapten var riktigt rolig och han gick ofta runt fartyget och hälsade på passagerarna. Han berättade bl.a. att vårt stopp dagen efter Baie-Comeau, var ett premiäranlöp för honom, så om vi inte kom fram så hittade han helt enkelt inte dit. 😉

Underhållningen är tyvärr inte HALs starkaste sida. Dansshowerna var rätt så tråkiga att kolla på och förutom dessa så var showerna för de olika kvällarna: en trio som sjöng, en pianist, en komiker och vissa kvällar visade de bara en film (första dagen en film om HALs 150 åriga historia som jag tyvärr missade). Så sammanfattningsvis åk inte HAL för underhållningen, det finns rederier som gör det mycket bättre. Showerna spelades två gånger varje kväll en klockan 19.30 och en gång klockan 21. I de övriga barerna finns det också någon pianist och ett band som sjöng, men den sista punkten i programmet var oftast kockan 22 och efter det var båten i princip död.

Galakvällen bjöd på en speciell meny i restaurangen, troligtvis den bästa under hela kryssningen.

Den första rätten var en apelsinanka som smakade gudomligt. Därefter ett fantastiskt lamm.

Och avslutningsvis en chokladfondat.

HAL har ändrat sin policy för klädkoder, nu heter klädkoden endast ”dressy” och det betyder att man inte behöver ha kavaj på sig om man inte vill. Själv tycker jag det var lite tråkigt då folk satt med t-shirt i restaurangen.

Efter en underbar middag möttes vi av en elefant i hytten och även chokladbitar på kudden. De första dagarna gick vi och la oss rätt så tidigt 22-23, eftersom vi fortfarande kände av jetlagen.

Fortsättning följer från Kanada!

/Kim Viktor