Efter att ha gått av Queen Anne i Southampton på min resa från Hamburg i januari (Queen Anne i Engelska kanalen – Sjöfartsbloggarna | Nordic ferries) tog jag tåget vidare till Portsmouth.

Portsmouth ligger endast 30 minuter från Southampton. Det finns mycket att säga om den Brittiska järnvägen, men generellt så har de rätt så bekväma tåg.

Tåget går hela vägen ner till hamnen där man kan ta färjan till Isle of Wight. Det finns tre bilfärjor från Portsmouth till Isle of Wight, den äldsta av dem är St. Faith byggd 1990.

Man kan även ta svävare till Isle of Wight.

Den nyaste färjan Victoria of Wight byggd 2018 och har plats för hela 1200 passagerare.

Efter att skådat lite färjor började promenaden på runt 40 minuter till Portsmouth internationella hamn.

Jag checkade in och fick åka buss, med totalt 6 fotpassagerare, ombord på M/S Normandie. Hytten var en utsides på samma däck som bildäcket för personbilar.

Ett äkta finskt bygge.

Som synes på den enorma skorstenen, så fick Normandie scrubbers under 2015.

Condor Ferries som ägs av Brittany Ferries. Condor förlorade nyligen upphandlingen för trafiken mellan Portsmouth och Jersey till DFDS, men fick behålla Portsmouth till Guernsey. Commodore Clippers halvsyster Stena Vinga är utchartrad till DFDS för trafiken till Jersey.

I Portsmouth har det Brittiska försvaret sin stora flottbas. Här finns två tredjedelar av flottans fartyg.

Misilförstöraren HMS Dragon byggd 2008.

Hangarfartygen HMS Queen Elizabeth och HMS Prince of Wales är flottans största fartyg med en längd på hela 284 meter. Varje fartyg har kapacitet att frakta 60 flygplan. Kostnaden för att bygga de båda fartygen var 80 miljarder kronor.

Färjan över lite andra sidan vattnet vid Gosport.

Gamla Portsmouth till vänster i bild, ett trevligt område men rätt så dött så här i januari.

Det runde tornet byggdes 1418 för att skydda staden mot franska angrepp.

Soldäcket på Normandie är toppen, stort och öppet.

En av staden stora sevärdheter är Spinnaker Tower. Tornet är 170 meter högt och erbjuder en fantastisk utsikt över landskapet och hamninloppet.

Svävarna Solent Flyer och Island Flyer som trafikerar rutten till Isle of Wight.

Svävaren gasade på i över 30 knop.

I inloppet finns flera fort. På bilden ses Solent Fort som har byggts om till hotell. Det skulle vara häftigt att sova där en natt.

Som synes är överfarten till Caen relativt kort och tar endast 6 timmar. Rutten har upp till tre dagliga avgångar med färjorna Normandie och Mont St Michel. Normandie kommer i april att ersättas av den nya E-flexern Guillaume de Normandie som är långtidschartrad från Stena roro. Normandie har trafikerat samma rutt sedan hon byggdes 1992, alltså i snart 33 år! Nu är hon såld till franska La Méridionale för trafik mellan Marseille och Tanger.

Restaurangen Le Deauville som normalt serverar a la carte var tyvärr stängd så här i lågsäsong.

Det stora akterdäcket bakom restaurangen.

Självbetjäningsrestaurangen Riva Bella höll öppet, dock endast någon timme i samband med avgång och ankomst.

Från restaurangen har min fin utsikt föröver.

Det fanns inte heller ett stort utbud av mat att välja mellan.

Men jag hittade några räkor och en köttgryta. Det var inte det bästa jag har ätit men det gick ner. Priset på strax över 20 euro med vin får ses som helt okej.

Dags att gå en liten upptäcktsfärd ombord.

Bland hytterna på däck 7 finns denna korridor med havsutsikt akteröver, liknande som Mariella och Princess Anastasia hade.

Receptionen var öppen under hela resan och de pratade bra engelska, även om deras uttal inte alltid är det lättaste att förstå.

Butiken där det nuförtiden gäller tax free (sedan Brexit). De hade ett hyfsat stort utbud och priserna var betydligt lägre än på färjorna från Stockholm.

Vilstolssalongerna kändes nästan lite retro.

Under dagsseglingarna får man sitta här gratis, under natten måste man dock betala.

Jag tror inte att inredningen här har förändrats mycket sedan fartyget kom i trafik 1992.

Atriumet mellan däck 7 och 8.

Sköna skinnfåtöljer.

Le Derby bar var öppen under större delen av resan.

Underhållningen bestod utav TV.

Le Pays D’Ague café höll stängt denna resa.

Lekrummet i anslutning till caféet.

Strax innan klockan 22 la vi till i Ouistreham 15 km norr om Caen. Här skulle vi ligga i cirka 1,5 timme innan vi åkte tillbaka till England.

Även om man åker på kryssning är man tvungen att gå iland, ta bussen till terminalen, gå igenom passkontrollen och checka in på nytt.

Tyvärr hann jag inte uppleva denna charmiga lilla kustby, men det står absolut på min att-göra-lista.

Det var tänkt att jag skulle behålla samma hytt, men när jag kom ombord igen så bad de mig uppsöka receptionen för att byta hytt. Jag har ingen aning varför, jag märkte inga problem med den på utresan och så mycket hade jag inte smutsat ner. 😉

Nästa morgon klockan 6 var vi tillbaka i Portsmouth.

Det var trevligt att få testa på Normandie innan hon beger sig till nya farvatten och det var även första gången jag åkte med Brittany Ferries, något som jag gärna gör om. Jag tror passpolisen i Portsmouth var lite skeptiska till att jag kom tillbaka till England efter att ha varit borta i mindre än ett halvt dygn. Jag fick komma in och fortsatte med tåg till Gatwick (fråga mig inte vad jag tycker om den flygplatsen) och sedan flyg med Norwegian.

Nästa reportage kommer bli från betydligt mer exotiska vatten på andra sidan jordklotet.

/Kim Viktor