Från vårt boende i Half Moon Bay tog vi för sista gången färjan in till stan. Jag hade missat 6 februari var en helgdag i Nya Zeeland Waitangi Day, deras nationaldag. Så vi fick vänta lite på färjan, men gjorde inte så mycket då vi hade gott om tid tills vårt kryssningsfartyg skulle avgå Auckland.

Enkel med bekväm inredning på Discovery III. Fartyget är byggt 1996 och har en kapacitet på 150 passagerare.

Auckland har två kajer för kryssningsfartyg, Queen Wharf och Princes Wharf. Passande nog låg vårt kryssningsfartyg Royal Princess vid just Princess Wharf.

Princes Wharf kan ta emot de största fartygen upp till 335 meter (Queens Wharf tar med fartyg som är maximalt 300 meter). Royal Princess är ett av de största fartygen som anlöper Auckland med sina 330 meter.

I framtiden planeras kryssningsfartygen längre ut till Fergusson Wharf som kommer anpassas för att ta emot ännu större fartyg.

Det var bara några hundra som klev på i Auckland så incheckningen gick väldigt smidigt och vi var ombord på runt 15 minuter.

Kryssningen var på 9 nätter, men endast en handfull passagerare gick på i Auckland, de flesta åkte på en 14 nätters från Sydney. För oss passade det bättre att gå ombord i Auckland då vi ville uppleva lite av Nya Zeeland innan kryssningen. Resans kostnad var 2330 euro för tre personer i balkonghytt, vilket är ett riktigt bra klipp.

Vår hytt var en standard balkonghytt i kategori DB på däck 12, som på Princess har namnet Aloha. Hytten kanske var i det minsta laget för tre personer, men det fanns gott om förvaringsutrymme vilket är ett stort plus. Det märks att fartyget har 12 år på nacken, en del möbler och så börjar bli lite slitna.

Balkongerna på Royal-klassen är inte stora.

Från färjeterminalen lämnar det fartyg hela tiden. Jag skulle kunna sitta på balkongen hela dagen och bara spana in all aktivitet.

Författaren testar flytvästens passform.

Sedan begav vi oss upp till däck 16 och buffén.

Restaurangen är uppdelad i två olika delar dels Horizon Bistro. Här finns det någon slags mat under större delen av dagen.

Det finns en egen avdelning för desserter och bakverk. Det är även här som afternoon tea serveras.

Den andra delen av restaurangen heter Horizon Court och är öppen till frukost, lunch och middag.

Lite mörkare inredning här, men personligen gillar jag den bättre.

Längst akterut på Horizon Terrace finns det även möjlighet att sitta ute och äta, men man måste gå inte för att hämta maten, dock är det nära till Outriggers bar.

Luncherna var överlag bra, med mycket fisk och skaldjur, dock kändes det som utbudet var i stort sett detsamma varje dag.

Färjor i olika storlekar på rad. Kollektivtrafiken till sjöss i Auckland består utav hela 10 olika linjer som alla trafikeras av snabbgående katamaraner. Utöver detta finns det även en del privata linjer till öarna utanför staden.

I aktern på däck 17, Royal Princess och Majestic Princess är de enda fartygen i klassen som inte har en pool här ute eller nedanför på däck 16.

Joggingbanan uppe på däck 18, använde jag faktiskt ett par gånger under kryssningen.

Banan är inte så lång, så det blir många varv. Jag saknar ett promenaddäck där man kan gå runt hela fartyget på denna fartygsklass, tyvärr är det allt färre av de nya fartygen som har ett riktigt promenaddäck.

Utsikt över poolområdet.

Här på däck 17 finns också gymmet.

Jag önskar att jag kunde säga att jag var här varje dag, men det hade inte varit med sanningen överensstämmande.

Royal Princess är byggd på Fincantieri i Italien 2013 och är det första fartyget i Royal-klassen, som idag består utav sex fartyg. Under hennes första år 2013 till 2018 var hon stationerad i Europa under sommarmånaderna och i Karibien under vintern. Mellan 2019 och 2023 gick hon till Mexikanska Rivieran från Los Angeles om vintern och i Alaska på sommaren. Vintern 2023/2024 gjorde hon sin första säsong i Australien och fortsatte komma till Alaska om sommaren.

I fören på däck 17 finns Retreat pool som är betydligt lugnare än det stora poolområdet. Det verkar inte vara så många som hittar i, själv badade jag i princip bara här. Området är fritt för alla att använda, men man får betala extra för att hyra en av cabanas. Framför poolen ligger även det privata soldäcket The Sanctuary där man måste betala för att komma in.

En vy över huvudpoolen från andra hållet. Totalt finns det 6 jacuzzis, förutom på dagar till havs så var det i princip aldrig svårt att hitta en plats i någon av dessa.

För den som vill sporta finns Center court, med både tennis och basket.

Och för den som vill ha en lite lugnare sport finns även en liten golfbana.

Tiri Kat på ingående, byggd 1993 och ägs av det kommunala bolaget Auckland transport.

Takahē ägs av privata Fullers360 och går både inom kollektivtrafiken och i turisttrafik.

Lilla Clipper IV med plats för 98 passagerare.

Viking Orion, kul med ett norsk flaggat kryssningsfartyg på andra sidan jordklotet.

Viking Orion var ute på en 14 nätters från Sydney till Auckland och skulle byta passagerare här för att gå tillbaka till Sydney.

Det är trångt i hamnen och mycket färjetrafik så en bogserbåt fick assistera oss.

Vi skulle ha avgått klockan 19, men blev något försenade för att undvika den tätaste färjetrafiken.

Auckland är Nya Zeelands största stad med 1,7 miljoner invånare.

Devenport på andra sidan vattnet.

Devenport är flottans största bas i Nya Zeeland.

Containerhamnen Fergusson som årligen tar hand om 845 000 TEU.

Harbour Cat byggd 1995.

Aucklands skyline i siluett.

Bean Rock Lighthouse är 15 meter högt och konstruerad 1871.

Lotsen hämtas upp.

Vi passerade vulkanön Rangitoto som jag hade besökt två dagar innan.

Därefter gick vi genom Hauarkigolfen. Pappa som är ornitolog stannade kvar ute på däck för att skåda in det rika fågellivet i området. Hauraki betyder nordvind på Māori.

Jag och mamma gick istället till huvudrestaurangen för middag. Första middagen bjöd på skaldjursceviche och lammbringa. Det smakade utmärkt och var en perfekt start på kryssningen.

Ombord påmindes ständigt av att det är förbjudet att ta iland mat från fartyget.

Australiska Tenori uppträdde för oss i teatern denna kväll. De hade fantastiska röster och blandade alla sorters musikstilar allt från opera till disco.

Tyvärr missade jag precis 80-talsfesten i Piazza.

Nästa morgon tog vi lots utanför Tauranga. Namnet betyder viloplats på Māori och syftar på att att bukten var säker att ankra upp i.

Jag passade på att äta frukost utomhus, så att jag kunde fota ankomsten samtidigt.

I inloppet till hamnen möts man av den mäktiga Mount Maunganui.

Vi fick hjälp att lägga till utav två bogserbåtar. Det finns många sandbankar i hamnområdet så det gäller att hålla sig inom farleden.

Mount Maunganui eller Mauao som det heter på Māori, är 232 meter högt.

Bay Explorer delfinsafari från Tauranga.

Rätt så smalt inlopp in till Bay of Plenty. Det var från James Cook som bukten fick sitt namn efter att han upptäckt hur mycket mat det fanns att tillgå för ursprungsbefolkningen här.

Bulkfartyget Seacon Manilla. Hamnen har hela 15 kajer som totalt sträcker sig 2 km.

Tauranga är den största hamnen i hela landet och hanterar årligen 1,2 miljoner TEU containrar.

Tauranga har en kryssningskaj som årligen hanterar runt 90 kryssningsanlöp.

Vi la till vid 10-tiden och kunde gå av fartyget direkt. I de flesta hamnarna i Nya Zeeland lägger man till en industrihamn och måste ta en transferbuss ut från hamnen.

De flesta passagerare åkte vidare på rederiets utflykt till ”Hobbiton”, där Sagan om Ringen spelades in. Själva hade vi bokat en helt annan privat utflykt via Viator som började klockan 11. Vår trevliga guide mötte upp oss direkt utanför grinden.

Vi var en liten grupp på endast 11 personer, några amerikanare (som tyvärr skulle prata om Trump och hur bra han var under stora delar av dagen), ett par engelsmän och några australiensare. Utflykten kostade 1400 kr per person och pågick i 7 timmar.

Utflykten gick till Waimangu Volcanic Valley. En resa på drygt 1,5 timmel enkel väg. Waimangu betyder svart vatten på Māori. Senast det var ett vulkanutbrott här var 1886. Väl på plats så ordnade vår guide att vi fick en broschyr på svenska, vilken service! Det är inte ofta det finns på svenska ens inom Europa och att få det på andra sidan jordklotet var förvånansvärt.

Frying Pan är världens största heta källa och är 3,8 hektar stor. Temperaturen i sjön ligger på runt 55 grader.

Inferno crater lake har normalt sett en klar blåfärg, denna dag var det mycket aktivitet och vi såg mest vattenånga. Temperaturen i sjön uppgår till runt 80 grader.

En liten gejser i Bird’s nest spring som sprutar kontinuerligt. Det är mineraler tillsammans med blågröna alger som skapar dessa färgsättningar.

Vår vandring gick 3,5 km genom dalens fantastiska landskap.

Här möts det kalla vattnet från Lake Okaro med det varma vattnet från källorna.

Det finns gott om svarta svanar i Nya Zeeland, men arten är egentligen inte naturlig här, utan infördes av européerna år 1864.

Sedan väntade en 45 minuter lång båttur på sjön Rotomahana.

Det gick bra att både sitta inomhus eller att stå utomhus (det fanns bara ett begränsat antal sittplatser utomhus i aktern).

Sjön är 890 hektar stor och skapades efter utbrottet 1886.

Tidigare här låg Waimangu Geyser, som i början av 1900-talet fick utbrott var 36:e timme som sträckte sig upp till hela 450 meter. Idag finns det bara en mindre gejser som hade utbrott ungefär var tionde minut.

De världskända ”Pink and White Terraces” fanns här fram till utbrottet 1886 och var ett populärt turistmål. Idag ligger dessa terrasser 60 meter under vattenytan.

Tillbaka i land efter en mycket trevlig båttur med utmärkt guidning av kapten.

Istället för att promenera i två timmar tillbaka till entrén, så tog vi bussen upp.

På vägen tillbaka till Tauranga stannande vi vid en kiwiodling. Kiwi är den enskilt största livsmedelsexporten för Nya Zeeland och totalt exporteras kiwi värt mer än 3 miljarder NZD (cirka 18 miljarder kronor) varje år.

Tillbaka i Tauranga efter en mycket lyckad utflykt. Den kvalificerar sig helt klart in på min topp-5-lista över alla kryssningsutflykter jag har gjort.

Vårt fartyg skulle först gå klockan 21.15, så jag hade lite tid att gå upp en bit på Mount Maunganui för att beundra utsikten.

Sedan var jag tvungen att gå tillbaka till fartyget för att inte missa när lokalbefolkningen kom ombord med en hyllningsshow till Māorierna. Alltid kul när det bjuds på lokala upplevelser från destinationerna man besöker.

Även kvällens middag smakade utmärkt med bl.a. denna rätt med sidfläsk.

Kvällens ordinarie show var av den Nya Zeeländska komikerna och magikern Brendan Dooley. Tyvärr inte min typ av underhållning så det blev endast ett kort besök.

Tillbaka i vår hyttkorridor med de vackra bilderna från Princess olika destinationer. Det var skönt att få sova lite efter denna upplevelserika dag.

Fortsättning följer från huvudstaden Wellington!

/Kim Viktor