Södra Karibien med Norwegian Sky

I slutet av januari åkte jag med min familj till Dominikanska republiken. Flygresan gick först med Lufthansa till München.

Från München blev det Discover airlines (ett av Lufthansas lågprisbolag) över Atlanten till Punta Cana. En resa som tog cirka 10 timmar. Discover airlines var väl ingen höjdare, varken maten eller flygupplevelsen.

Väl framme i Punta Cana väntade en väldigt kaosig passkontroll som tog evigheter. Därefter hämtade vi vår hyrbil och körde till vårt hotell (Reserva real by Harper i själva Punta Cana, där vi skulle bo i fem nätter.

Jag gillade inte alls Punta Cana, extremt turistiskt och i princip bara inhängande hotell. Vi kunde till exempel inte komma ner stranden som bara låg några hundra meter från hotellet, bara staket överallt, istället var vi tvungna att ta bilen. Men det finns många otroligt vackra stränder här.

Ena dagen tog vi bilen ner till den södra kusten och nationalparken Cotubanamá. Jag förstår inte hur pappa vågade köra här, motorvägarna var av god kvalité men resten av vägarna hade bara massor av hål och dessutom körde lokalbefolkningen som galningar.

Ett hjärta band klippformationerna.

Appropå dåliga vägar så fick vi punktering när vi skulle till nationalparken Los Haitises. Lite tufft då vi hade kört i två timmar från vårt hotell.

Så vi missade tyvärr vår båttur i nationalparken, men vi fick i alla fall hjälp av vår guide att ta oss till en verkstad.

Efter att vi hade fått nytt däck kunde vi göra ett stopp vid en strand. Okej inte lika vackert som nationalparken, men ibland går det inte som man har tänkt.

Måndagen den 26 januari körde vi ner till La Romana där vi skulle gå ombord på kryssningsfartyget. Vi lämnade bilen inne i stan och personalen där var snälla som skjutsade oss till hamnen.

Väl i hamnen väntade en långsam passkontroll och man var även tvungen att betala 20 dollar per person för att lämna landet. Själva incheckningen gick däremot fort.

Norwegian Sky är byggd 1999 och rederiets nästäldsta fartyg. Hon beställdes från början som Costa Olympia, men köptes av Norwegian cruise line innan hon var färdigställd. Mellan 2004 och 2008 hette fartyget Pride of Aloha, var amerikansk flaggad och kryssade runt Hawaii. Det var även då hon fick sin karakteristiska skrovmålning som hon har behållit sedan dess. Denna sommar blir Norwegian Skys sista säsong (hon ska gå i norra Europa), från september kommer hon att chartras ut till indiska Cordelia cruises (systerfartyget Norwegian Sun går samma öde till mötes nästa år).

Hamnen är nästa som en liten resort, med massor av solstolar, restauranger, barer…..

….och till och med en pool.

Från hamnområdet var man tvungen att gå nedför en rätt så brant backe innan man kom fram till piren.

Vår rutt på 9 nätter, med stopp nästan varje dag, endast en dag till havs. Från början var det tänkt att vi skulle besöka Bonaire också men det stoppet fick ställas in när hamnen införde restriktioner på max ett kryssningsfartyg per dag. Eftersom USA hade tagit Venezuela president Maduro bara några veckor innan vi åkte, var jag rädd att rutten skulle ändras, men det märktes in av någon militärkonflikt alls, trots närheten till Venezuela.

När jag väl kom ombord så var jag hungrig och gick direkt till ”the great outdoor café” vilket är utomhusdelen av bufférestaurangen på däck 11.

Efter lunch gick jag för att checka in på min muster station, säkerhetsvideon hade jag redan kollat på via rederiets app.

Från La Romana kan man ta turbåtar till Isla Saona och Isla Catalina.

Ett tankfartyg i lasthamnen bredvid.

Hytten var en utsideshytt på däck 6A (som ligger en trappa ner från däck 7, men saknar hiss). Det fanns inte mycket förvaringsplats i hytten och hytten var i det minsta laget för tre personer. Jag hade gärna haft en balkonghytt, men fartyget har inte så många och de kostade dubbelt så mycket som denna.

Vi lämnades hamnen klockan 16.

Det var möjligt att gå upp i ”fyren” som fanns i hamnen, men man var tvungen att pröjsa 5 dollar för det.

La Romana är den tredje största staden på dominikanska republiken med dryga 200 000 invånare.

En lyxvilla precis vid inloppet till hamnen.

För middagen bjöd på scampi med pasta och citronsås. Överlag var inte maten ombord speciellt märkvärd och det var ofta liknande rätter på menyn varje kväll.

Presentation av officerarna ombord. Vår kryssningsvärd var från Filipinerna (första gången som jag är med om det) som majoriteten av besättningen. Efter presentation bjöds vi på en litet smakprov av all underhållning som skulle finnas ombord under denna resa.

Vår första hamn var Cabo Rojo på Dominikanska republiken.

Kryssningspiren och ”upplevelsebyn” här är relativt nya, öppnade 2024.

Jag gillar verkligen skrovmålningen på Sky.

”Byn” innehåller ett stort poolområde, massor av restauranger och butiker. Dessutom finns en privat strandklubb där det kostade 20 dollar i inträde.

I byn finns också flera konstverk som ska koppla till områdets gruvera.

Vi valde att gå en kort på promenad på 10 minuter och kom till en helt orörd strand där vi var ensamma hela dagen.

Dock smörjde jag inte in mig tillräckligt noga och brände mig rätt så rekoderligt.

Jag passade på att snorkla här och även om det inte fanns så många fiskar eller korallrev, så var det skönt att få prova på innan jag skulle ut på längre snorkelturer senare under resan.

I området byggs det fler jättestora hotell.

Tillbaka i ”kryssningsbyn”, det var förvånansvärt tomt i poolen.

De har byggt en gata med snea hus som lurar hjärnan och man blir helt vimmelkantig av att gå här.

Intill området ligger den stora nationalparken Jaragua.

På andra sidan bukten ligger Haiti. Det hade varit kul att få besöka det landet någon gång, tyvärr är det rätt så oroligt där nu.

Lotsen hämtades upp.

Sen blev det full fart till nästa stopp, nämligen Aruba.

Middagen i huvudrestaurangen var av varierade kvalité. Till varje middag fanns det 8 förrätter och soppor. Det var var bara tre förrätter som ändrades varje dag, annars var det samma 5 rätter varje kväll. Det fanns fem huvudrätter som var samma varje kväll och fem stycken som varierade. De fem rätter som ändrades var dock ganska lika varje kväll, bara med olika namn. Dessutom fanns två efterrätter plus glass varje kväll.

Nästa morgon valde vi att äta frukost i huvudrestaurangen eftersom vi hade en sen ankomst till Aruba. På frukostmenyn fanns det alltid två rätter som varierade dagligen. Denna frukost var Shakshuka med feta en av rätterna, mycket gott!

I Aruba låg några kryssningsfartyg redan innan. Carnival Vista var ute på en 8 nätter lång kryssning från Port Canaveral.

Lotsbåten Wariruri.

Jag hann med en lunch i buffén innan det var dags att gå iland. Luncherna bjöd sällan på någon kulinarisk upplevelse, utan kändes mer som en skolbespisning tyvärr.

Vi la till vid kajen längst bort från stan, så det blev en lång promenad till och från fartyget.

Freewinds byggdes 1968 i Åbo. Hon beställdes av Lion Ferry men såldes till Wallenius innan leverans. Efter leverans besökte hon Stockholm för att visas upp och när hon skulle lämna Stockholm gick hon på grund utanför Dalarö. Hon chartrades av Commodore Cruise och sattes in på kryssningar från Miami. Sedan 1985 ägs hon av Scientologkyrkan och fungerar som ett träningscenter.

Innan vår utflykt skulle börja hann vi med en kort promenad till Queen Wilhelmina Park.

En staty av drottningen. Aruba är idag ett autonomt land inom Konungariket Nederländerna.

Så mycket älskade jag faktiskt inte ön.

Celebrity Silhouette låg också inne. Jag åkte med henne förra året runt Island och gillade fartyget mycket.

På Aruba bor det strax över 108 000 personer, ön är endast 180 kvadratkilometer stor och huvudstaden heter Oranjestad.

Vi åkte på en eftermiddagstur som vi hade bokat på Getyourguide som hette ”Arubas landsbyggd”. Vi började med ett besök på Klippformationen Casibari.

Härifrån hade man utsikt över den högst punkten på ön, Mount Jamanota, som är 189 meter högt.

Ön är väldigt platt, så borta i fjärran syntes kryssningsfartygen.

En prärieuggla häckade bland stenarna.

Vår guide tyckte den stenformation såg ut som dinosaurie.

Nästa stopp blev Bushiribana Ruinerna som användes vid guldbrytning under 1800-talet.

Därefter fortsatte vi Aruba Aloe Factory Museum för att studera hur Aloe Vera produceras.

Odlingen

Fabriken där en mängd olika krämer framställs.

Inne i centrala Oranjestad finns en 1,9 km lång spårvägslinje. Linjen går från kryssningsterminalen in till huvudgatan och trafikeras av 4 olika spårvagnar.

Utsikt från norra delen av ön.

Californiafyren på norra udden. Fyren byggdes 1916 och är 30 meter hög.

Lilla Alto Vista Chapel med anor från 1750.

Stadshuset är väldigt vacker.

Till höger syns ett gammalt militärfort byggt 1798. Statyen föreställer Henny Eman som var Arubas första premiärminister.

Efter en trevlig tur på tre timmar var vi tillbaka vid fartyget. Det var trevligt att se merparten av Aruba. Jag tyckte ön inte var jättespännande (om man jämför med de andra öarna vi besökte), men Aruba passar säkert perfekt för den som vill ha en strandsemester.

Dagen avslutades med en Madeirakyckling i huvudrestaurangen.

Nästa morgon ankom vi Curaçao vid 8-tiden. Celebrity Silhouette låg redan vid kaj.

Lotsen hade fullt upp denna morgon med tre kryssningsfartyg på besök.

Silver Shadow ankom ungefär samtidigt som oss.

Frukost i buffén. Vi försökte undvika att äta här både för att det kändes väldigt rörigt och mat kvalitén var inte någon höjdare. Ofta valde vi att sitta ute för där var det något lugnare. Jag var rätt så besviken på frukosten, en sorts ost, en sorts skinka, ingen lax och smaklös äggröra, levde inte riktigt upp till mina förväntningar. Som tur var frukosten bättre i huvudrestaurangen.

Vi skulle ligga inne 12 timmar i hamnen (8-20), så det fanns gott om tid att utforska ön.

Även här hade vi boka en utflykt vid Getyourguide. Vi började med att besök Hato Caves.

Tyvärr fick man endast fotografera på några platser p.g.a. kommersiella skäl. Grottan är 240 meter lång och här bodde det mängder av fladdermöss.

Nästa besöksmål var sjön Salina Sint Marie……

…som är känd för sina rosa flamingon.

Vi åkte vidare till Playa Piskado…..

….här fick vi möjlighet att simma med havssköldpaddor, vilken upplevelse!

Nästa anhalt var den vackra stranden Grote Knip, där vi stannade i en timme. Jag passade på att snorkla lite och såg rätt så många fiskar.

Efter 6 timmar var vi tillbaka i hamnen samtidigt som Celebrity Silhouette avgick.

Precis intill hamnen ligger Curaçao Rif Mangrove Park. För hutlösa 15 dollar fick man gå runt på spänger i det lilla området. Inte direkt värt pengarna….

Vi fick inte så mycket djurliv heller, det roligaste var denna leguan.

Därefter blev det en liten promenad in till de centrala delarna av staden där Silver Shadow låg.

Koningin Emmabrug förbinder den västra delen av staden med den östra.

Färjan som kör när bron är öppen för fartygstrafik.

Willemstad grundades redan 1634 och har behållit en del gammal bebyggelse.

Efter en promenad i stan var vi tillbaka på fartyget till middagen. Varje dag fanns det en räkrätt på menyn.

Den amerikanska magikern Rob Rasner uppträdde denna kväll. Han var duktig på tricken, men själva showen var tyvärr lite seg.

Dags för en liten rundvandring ombord. Teatern är udda nog placerat i aktern.

Under denna kryssning hade vi tre produktionsshower, 2 magikershower och 3 komedishower. Komedin tittade jag inte på så den kan jag inte bedöma. Som jag skrev ovan var inte magishowen speciellt underhållande. Produktionsshowerna var okej, men även där inget speciellt minnesvärt. Jag som tidigare har hört så gott om NCLs underhållning blev tyvärr rätt så besviken, men det var likadant under min kryssning med Norwegian Gem för ett par år sedan.

Fartyget har även en Starbucks. Det kostar extra att köpa kaffe här, även om det finns ett specifikt Starbucks-paket. Jag såg aldrig att det var mycket folk här. Som tur var kunde man ta med sig sitt kaffe, för denna miljö var inte trevlig att sitta i, utan någon som helst havsutsikt.

Casinot är enormt stort och väldigt populärt på kvällarna.

Atrium bar där en duktig pianist spelade varje kväll.

Atriumet har annars ingen underhållning som på många andra fartyg. Det känns som att man skulle kunna göra det mer levande.

Längst fram på däck 7 finns barnens hörna i form av Splash Academy.

De har även ett litet rum med massor av spel.

Trappan ner till en av huvudrestaurangerna.

En snygg modell, från den tiden då hon saknade skrovmålning.

Huvudrestaurangen Crossings. Här servades det frukost, lunch (under dagar till havs) och middag. Som vanligt på Norwegian är det freestyle dinning som gäller, så man bestämmer själv när man vill äta och om man vill sitta själv eller med andra. Vi behövde aldrig vänta mer än 5 minuter på att få ett bord. Maten har jag tidigare kommenterat och den var som sagt väldigt blandad, vissa rätter var rätt så bra, medan det mesta bara var mediokert. Servicen var tyvärr inte heller topp, servitörerna såg väldigt trötta och ledsna ut, knappt något försökte le. Sen glömde de också en del saker, t.ex. sa vi till när vi inte fick frågan om vi ville ha kaffe eller te efter maten, så under resten av kryssningen såg hovmästaren till att vi fick det. Tidsmässigt var det dock okej och vi behövde aldrig vänta länge på att få rätterna.

Fotogalleriet, som tur är allt digitalt nu så man slipper se bilderna på sig själv om man inte vill.

Mark Twain biblioteket, rätt så stort med ett gott urval av böcker.

Intill biblioteket finns ett par spel/konferensrum.

Sugarcane mojito bar, här spelade en latinoduo varje kväll. De var duktiga men tyvärr lät ljudet hemskt, så det gick nästan inte att sitta här. Men det var populärt bland alla latinos ombord. Närmare hälften av alla resenärer var latinos, allt från Costa Rica till Colombia.

Mojito bar

Bliss ultra lounge där husbandet spelade varje kväll. Inte det bästa husbandet jag har hört tyvärr. Utöver det så är det disco här på natten med DJ.

Det känns som området är lite märkligt placerat längs arkaden. Dessutom inte tillräckligt med stolar så man var ofta tvungen att stå.

På däck 6 finns det en speciell trappa som går ner till specialrestaurangen Le Bistro.

Den franska specialrestaurangen Le Bistro med en kuvertavgift på 60 dollar. När jag åt här på Norwegian Gem för något år sedan var jag väldigt nöjd med maten, men nu tyckte vi att det var allt för dyrt.

Intill finns den andra huvudrestaurangen Palace. Här serverades bara middag, men det var samma meny som i den andra restaurangen. Vi varierade och åt på båda ställena. Men jag upplevde att det var mer folk här än i den andra restaurangen i aktern.