Dags för den andra delen på Karibienkryssningen. För er som missade den första delen hittar ni den här: Södra Karibien med Norwegian Sky – Sjöfartsbloggarna | Nordic ferries

På den femte dagen på kryssningen besökte vid Grenada. Vi mötte färjan Tyrrel Bay Express som går till ön Carriacou strax norr om Grenada, en resa på ungefär 3 timmar.

Femstjärniga Silver Spirit låg inne tillsammans med oss.

Norwegian Sky är nästan dubbelt så stor i gross tonnage som Silver Spirit, men det kändes inte så när jag stod mellan dem.

Denna dag hade vi beställt en tur via Viator. Vår guide kom och hämtade upp oss i en minibuss, där ett amerikanskt par redan var ombord. Vi blev bara fem personer, så det var skönt.

Första anhalt blev sjön Grand Etang som med omgivande områden är en nationalpark.

Det finns flera olika vandringleder i nationalparken. En av lederna leder till vattenfallet sju systrar (nej inte de i Geiranger).

Leden är bitvis rätt så tuff och väldigt lerig, så det gäller att man har riktiga vandringsskor. Man fick låna en vandringsstav (pinne) som hjälpte mycket. Rederiet hade också en utflykt hit och vi mötte dessa på väg ner, flera av dem gick bara i sandaler.

Grönt och frodigt längs floden.

Första skymten av vattenfallet. Här kom den svåraste delen av vandringen när man var tvungen att vada över floden.

Men väl på plats fick man beundra det vackra vattenfallet och jag passade även på att ta ett dopp i det svalkande vattnet.

Rena paradiset

Som synes är öppen väldigt kuperad och grön. Detta ledde till att Grenada och St. Lucia som vi senare skulle besöka var mina favoritöar under denna resa.

Tillbaka i staden efter cirka 5 timmar på utflykt. Vi betalade runt 600 kr per person för utflykten och tyckte den var värd pengarna.

Tillbaka till fartyget för en snabb lunch och byte av kläder (eftersom de blev lite leriga).

Sedan begav vi oss på en vandring runt staden, till vänster i bild syns den kända kryddmarknaden.

St. George är Grenadas huvudstad med runt 40 000 invånare.

Staden är byggd på platsen för en fransk bosättning från 1650.

Jag hade gärna åkt med Silver Spirit istället, men då behöver man en tjockare plånbok.

St. Andrew’s Presbyterian kirk byggd 1833.

Ett containerfartyg i frakthamnen, Grenadas största exportvaror är bananer, kakao och rom.

Staden har verkligen många färgglada hus.

Sendall tunneln öppnades 1894 och är 100 meter lång.

Klockan 17 lämnade vi hamnen.

Nere till vänster i bild syns bussterminalen med alla minibussar.

Fort George till höger höll på att renoveras så vi hade inte möjlighet att gå upp dit. Fortet byggdes av fransmännen i början av 1700-talet.

Så vände vi runt och satte kurs mot Barbados.

Denna middag i huvudrestaurangen var den bästa under kryssningen. Till förrätt fanns dessa italienska köttbullar och till varmrätt kunde man välja på lamm, kalkon och paella. Jag hade velat smaka alla men tyvärr får man bara ta en huvudrätt om man inte betalar 5 dollar för en extra rätt.

Nästa morgon gick jag ut tidigt på promenaddäcket. Fartyget har ett trevligt promenaddäck som går runt hela fartyget (den förliga delen var dock avstängt), något som jag saknade var att det inte fanns några solstolar eller bänkar här.

När vi kom till Bridgetown låg bogserbåten Hercules redo för assistera.

Efter ankomst gick vi till huvudrestaurangen för frukost, vår utflykt skulle inte börja förrän vid 10. Dagens speciella rätt var Huevos rancheros, mycket gott.

Inne i hamnen låg redan Marella Explorer, Seadream II och Artania.

Ett av kustbevakningens fartyg.

Sedan kom en bjässe in, nämligen Oddyssey of the Seas.

Odyssey of the Seas tillhör Royal Caribbeans Quantum-ultra-klass. Hon levererades under pandemin (2021) och kan ta hela 5510 passagerare.

Eftersom vårt fartyg låg längst ut i hamnen, så fanns det transferbussar till terminalen för rörelsehindrade. Vi andra behövde gå närmare 1 km till terminalen, konstigt nog gällde det även vi som hade bokat utflykt via rederiet, man tycker att de borde ha kunnat köra bussen hela vägen fram.

Men de vill väl att man ska gå igenom alla butiker i terminalen.

Vår utflykt ”Island Splendor” tog oss runt stora delar av ön på 4 timmar. Utflykten kostade 70 dollar, men vet inte om det var värt det, för mycket tid på bussen för min del.

Vårt första stopp var ”Tropical garden”, som har en yta på 25 000 kvm.

En vacker hibiskus. Parken hade också mängder av olika orkidéer.

Vi fortsatte till Bathsheba för att kolla på häftiga klippformationer.

Lite Gotlandsfeeling får man allt.

Vi fortsatte till Farley Hill nationalpark.

Vi hade väntat oss mer natur i denna park, så vi blev lite besvikna över att det är mer av ett rekreationsområde.

Inne i parken finns ruiner av ett gammalt plantagehus.

Efter det blev det en bussfärd på närmare en timme tillbaka till Bridgetown längs öns västra kust.

Tillbaka i Bridgetown valde vi att utforska stan lite innan vi gick tillbaka till fartyget.

Eftersom det var söndag var det mest stängt inne i stan.

Vi gick till stranden Carlisle och tog ett skönt dopp i havet. Trevligt med en strand relativt nära till kryssningshamnen, det tog lite mer än 20 minuter att gå hit.

Parlamentsbyggnaden

Tillbaka i hamnen var man först tvungen att gå igenom en säkerhetskontroll här för att komma in i hamnområdet och sen ytterligare en på fartyget.

Marella Explorer har varit stationerad här på Barbados under vinter och gjort veckolånga kryssningar runt i södra Karibien.

På grund av de långa biten att promenera till vårt fartyg, så var vi först tillbaka strax innan ”all onboard time” 16.30.

Marella Explorer är den tidigare Galaxy hos Celebrity Cruises. Hon blev sedan Mein Schiff 1 under några år, innan hon började gå för den brittiska marknaden 2018.

Ett norskflaggat biltransportfartyg.

Fullt i hamnen denna dag.

Så har lotsen lämnats av och vi fortsatte västerut.

Solen tackade för sig strax innan klockan 18.

Denna kväll tog jag en rätt som finns nästan varje dag, nämligen New York Steak. Köttet var verkligen perfekt stekt!

Seaside band spelade all möjlig musik i Bliss lounge. Jag hade svårt för sångerskan röst, men jag vet att vissa gillade hur hon sjöng.

Pianisten Archie däremot var riktigt duktig och det gick bra att önska en låt.

Tyska FRS bedriver en rutt mellan St. Lucia-Martinique-Dominica-Guadeloupe, hela sträckan tar runt 6 timmar. Fartyget på bild är Perle Express som kan ta 360 passagerare och även 10 personbilar.

Det var fortfarande mörkt när vi gled in i Castries hamn på St. Lucia.

Vi la till vid La Place Carénage Cruise Port som är en lite mindre terminal jämfört med den stora som ligger på andra sidan viken.

Eftersom vi hade så kort tid här, endast 7 timmar (7-14), så valde vi att boka en utflykt med rederiet ”Touch the pitons”. Som kostade strax över 100 dollar per person.

Medan vi vinglade upp över bergen hade vi fina utsikt över hamnen.

Odyssey of the Seas hade förföljt oss under natten.

St Lucia är en väldigt kuperad ö med mycket grönska. Den påminde mycket om Grenada, men det kändes som St Lucia var lite mer utvecklat med bättre vägar.

Vi passerade ett flertal byar med färgglada hus.

Vår första vy av de två pitonerna. Byn nedanför är Soufrière med 3000 invånare. Vår roliga guide kommer från denna by. Bara guiden var värd turen i sig, hon berättade mycket men på ett humoristisk sätt som aldrig blev tråkigt.

Vi gick en vandring för att få bättre vy över pitonerna. Den södra bergstoppen som kallas Gros Piton (”Stora Piton”) är den högsta med en höjd av 770 meter och är 3 km bredd i basen.

Den norra bergstoppen som kallas Petit Piton (”Lilla Piton”) är 743 meter hög och en kilometer bred vid basen. 

Efter vandringen fick vi smaka på några lokala delikatesser som serverades med bananketchup. Ketchupen var förvånansvärt god, så vi köpte med oss en flaska hem.

Vi fortsatte till Toraille vattenfall och här var vi inte ensamma. Det fanns möjlighet att ta sig ett dopp i fallet om man ville, jag hoppade på grund av den korta tiden vi hade och jag hade ju redan tagit ett riktigt dopp i vattenfallet på Grenada.

Därefter åkte vi till en gammal kvarn….

…och där serverades vi en lunch med lokal mat. Väldigt smakligt! Det märkliga var att det stod i Norwegians beskrivning att ingen mat ingick så vi blev positivt överraskade.

Det var tur att vi hade bokat utflykt med rederiet för vi anlände till hamnen efter ”all onboard time”. Vår grupp var den sista som gick på och därefter fälldes landgången upp.

En av färjorna som går över viken.

Jag hann knappt hämta andan innan vi kastade loss.

Jag älskade verkligen St. Lucia, önskar bara att vi hade haft mer tid här.

Odyssey of the Seas hade sin observationsplattform ”North Star” i gång.

Odyssey var ute på en 15 nätter lång kryssning från New York där hon är stationerad vintertid. Sommartid så utgår hon från Rom (Civitavecchia).

Castries som stad har 20 000 invånare och hela regionen 70 000, kändes som fler med tanke på trafiken. Hela ön har 184 000 invånare.

St. Lucia har två flygplatser. Den i Castries kan bara användas av mindre plan, medan det finns en för internationell trafik på södra delen av ön.

Vigie fyr byggdes av både engelmännen och fransmännen som stred om St Lucia hela 14 gånger!

St. Lucias största exportvara är bananer. Vi fick provsmaka en färsk banan under vår utflykt och den var verkligen söt och god.

Vi gasade på i över 20 knop till vår nästa destination, Tortola.

Vi passar på att titta på de publika områden jag inte gick igenom i förra delen. Vi börjar med ”The great outdoor” en del av bufférestaurangen. Jag tror aldrig jag har sett en så stor utedel av buffén och det var riktigt trevligt att kunna sitta här i dessa tropiska farvatten.

Det finns även en matstation (frukost, lunch och snacks) här ute så man slipper gå in och trängas om man inte vill. Utbudet här är dock något begränsat.

Innerdelen av buffétrestaurangen Garden Café.

Det finns endast en matstation här, dock med två olika köer från olika håll. Men det var oftast kaos här och många latinamerikanare verkar inte uppskatta att stå i kö utan bara trängde sig in.

Restaurangen har verkligen inte många sittplatser jämfört med andra fartyg och det faktum att den bara sträcker sig över styrbordssida och inte över hela fartyget gör inte saken bättre.

På babordssida om buffén finns The Local pub. Till frukost och lunch fungerar det här som extra sittplatser för buffén. Det är endast till middag som de serverar hamburgare och annan pubmat, vilket var lite synd för på de andra Norwegian fartygen kan man äta både frukost och lunch här också.

Det enda andra stället som serverade lunch utöver buffén är La Cucina, där man kunde få en pizza (som man gick hämta, ingen servering vid bordet). På kvällen är detta en italiensk specialrestaurang. Menyn såg bra ut, men vi tyckte inte det var värt 40 dollar.

Pinnacle bar är fartygets sushi bar, som kostar hutlösa 50 dollar! Allvarligt vem betalar 50 dollar för sushi, även om det såg väldigt gott ut. Här finns menyn: Pinnacle Lounge & Sushi Bar Dinner Menu 2025

Den sista specialrestaurangen ombord är Cagney’s steakhouse med en avgift på 60 dollar. Menyn ser bra ut, men som sagt för dyrt för mig. Cagney’s Steakhouse DInner & Dessert Menu I denna restaurang får svitpassagerarna är frukost och lunch.

Topsiders bar vid poolen.

På däck 12 är det möjligt att spela shuffleboard.

Denna eftermiddag var det välbesökt vid de två poolerna.

En bild tagen vid ett senare tillfälle, jag använde faktiskt varken poolerna eller bubbelpoolerna denna resa.

Den finns också en barnpool och jacuzzi i fören på däck 12.

Gymmet på däck 11 är inte stort, men de gånger jag besökte det var det inte speciellt mycket folk här.

Ingången till spaavdelningen.

Spinnaker Lounge ligger i fören på däck 11 och erbjuder enastående utsikt.

På kvällen körde de dock alltid karaoke här så jag höll mig långt borta.

Utanför finns också ett utedäck med fin utsikt föröver.

Sedan hade jag tänkt titta på ”Deal or no deal” i teatern men det var för få spelare så de behövde ställa in.

Resans vackraste solnedgång.

Denna karibiska kyckling jag åt till middag var ingen höjdare alls. Alldeles för torr, även om smakerna var okej.

Kvällens show i teatern var ”Women of rock”, en fartfylld show. Men jag saknade en show med en berättelse och röd tråd och inte bara där man har satt ihop flera låtar.

Följande morgon fick lotsbåten kämpa i den hårda vinden.

Vädret denna dag var inte speciellt kul, regnigt och blåsigt.

På väg in Tortola.

British Virgin Islands består av fyra större öar, där Tortola är huvudön.

Inne i hamnen låg lyxfartyget Ilma som tillhör Ritz-Carlton Yachts.

Huvudorten på Tortola är Road town med cirka 10 000 invånare.

Lite klasskillnad på dessa fartyg.

Vi hade bokat en strandutflykt med rederiet, eftersom vi hade så kort hamntid (9-14.30). Utflykten ställdes in på grund av vinden. Men vi fick ingen information om det innan vi hade kommit till piren. Det vore ju inte så svårt att ropa ut vilka utflykter som var inställda, särskilt eftersom det var fler som var drabbade.

Istället gick vi bara runt i staden i det mysiga vädret.

Färjan till St. Thomas.

Staden är rätt så pittoresk.

Delar av Jungfruöarna har varit danska kolonier (dock inte Tortola), men även här fanns det spår av danskarna.

Vi gick förbi fängelsemuseet och bestämde oss för att ta en titt in.

Kvinnan som tog betalt var väldigt pratglad och berättade alla sorters skrönor om olika fångar.

Nästa anhalt blev J.R. O’Neal Botanical Gardens.

Parken är inte så stor, men rätt så trevlig att gå runt i.

Tillbaka i hamnen strax innan avgång. Man fick hålla i kepsen som höll på att blåsa bort.

Sista lunchen ombord, upplevde den lite mer varierande än tidigare med bl.a. musslor.

Klockan 14.30 lämnade vi hamnen. Jag kan ju inte direkt säga att jag har sett Tortola, men det verkar vara vackert. Jag kommer gärna tillbaka när det är bättre väder.

Några tappra badade i poolen trots vädret. Vid avgång hörde jag vår kroatiska kapten över högtalaren för första gången och varnade att det kunde bli lite guppigt under natten. Jag är van med att kaptenen alltid berättar vid avgång hur vädret ser ut och distans till vår nästa hamn, så det var något jag saknade.

En annan katamaran som kom från St. Thomas.

Sista middagen bjöd på sparrisrisotto och indisk lammgryta, båda var godkända.

Jag gav magikern en till chans, tyvärr var denna show ännu tråkigare än hans första. Visst tricken är imponerande, men allt går så segt.

Sista frukosten åt vid såklart i huvudrestaurangen. Även om de inte hade en full meny denna morgon, så fanns alla klassiska rätter med som amerikanska pannkakor.

När vi hade klivit av och gått igenom passkontrollen (plus betalat 10 dollar för att åter få komma in i landet) hade vi några timmar att spendera i kryssningshamnen innan vi hade bokat en transfer vid lunchtid (vårt flyg skulle gå först på kvällen). Transfern dök dock aldrig upp och vi var tvungna att ta en taxi istället (förvisso blev det billigare).

För att sammanfatta kryssningen: Det bästa med kryssningen var helt klart destinationerna, de flesta öar skulle jag gärna återvända till. Fartyget i sig börjar bli rätt så slitet, framför allt i hytterna och korridorerna. Servicen var inte direkt dålig, men jag har aldrig sett så få som ler, troligtvis är de underbemannade. Underhållningen var också en besvikelse och kan som bäst klassas medioker. Maten däremot hade några höjdpunkter i huvudrestaurangen, men även där kändes det som det saknades variation. Buffén vill jag helst inte kommentera den höll inte den klass som jag är van med på kryssningsfartyg. Kommer jag att åka Norwegian Cruise Line igen? Kanske om rutten och priset är bra, annars är det ingen prioritet hos mig.

Discover Airlines blev det igen men denna gång från Punta Cana till Frankfurt.

Sedan blev det Lufthansa hem till Stockholm där ett vitt landskap väntade mig.

Tack för att ni har följt med på resan!

/Kim Viktor