Efter att inte ha åkt någon färjeresa på ett halvår (förutom Rosella och gula vägfärjor) kändes det skönt att komma iväg på en kryssning med Silja Symphony till Höga Kusten förra helgen. Sist jag åkte med Symphony var för över 5 år sedan, av någon konstig anledning har det alltid blivit Serenade den senaste tiden.

Värtaterminalen är inte någon överbefolkad plats för tillfället, med 2-3 avgångar per dag, jämfört med 5 avgångar normalt.

Härnösand är en inte alltför vanlig destination för Tallinksilja, vem hade kunnat ana detta för ett år sedan?

Denna gång blev det en promenadhytt på däck 8. Till min förvåning hade rederiet även bjudit på en flaska mousserande.

Maria är en av tre systrar som har levererats under året till rederi Ballerina för trafik på SLs linje 80.

Vid Dalénum på Lidingö byggs det på höjden.

Även på Telgrafberget är det full fart på byggkranarna.

Utanför ön Värmdö-Garpen finns en av de smalaste passagerna i farleden utfrån Stockholm. De största fartygen kan inte gå här utan måste gå den norra farleden även på utvägen.

Möte med en av de färjor som har kämpat på under hela coronatiden.

Vid Oxdjupet ”trängde” vi oss före Mariella.

Mariella gick för tillfället på rutten Stockholm-Åbo, medan Viking Grace och Amorella hade servicedagar. I skrivande stund ligger Mariella upplagd i Mariehamn.

Det bjöds även på underhållning.

Folk satt påpälsade i vinden och njöt av solen.

I hyttkorridorerna är det rätt så knepigt att hålla två meter till sina medresenärer. 😉

Denna kväll blev det middag i Bon vivant, som bjöd på bl.a. hummersoppa och renfilé. Förrätten var underbart god, medan renen inte levde upp till förväntningarna. Överlag var det dock en väldigt fin middag med god service.

Ankomst till Mariehamn strax innan 23. Ingen gick av eller på.

Sea Port Pub känns mycket luftigare och ljusare än motsvarande på syterfartyget.

Till frukostbuffén var man tvungen att ta på sig handskar, vilket inte alla följde…

Handskarna är ju dock inte så sterila när folk gräver runt i kartongerna för att få upp dem. 😉

Jag tycker nog att de kunde organisera buffén lite bättre, med enkelriktade gångar så att alla inte springer runt som yra höns (alltså precis som vanligt under frukosten).

Lotsen hämtades utanför Sundsvall vid 8-tiden. På bilden ses fyren Lungö på ön med samma namn i inloppet till Härnösand.

En kvart senare var vi inne i Härnösand, staden med dryga 20 000 invånare.

Vindkraftverksdelar låg utspridda i hela hamnen.

Silja Symphony la till i Djuphamnen.

Avstigning ägde rum från bildäck och eftersom det inte skulle bli för trångt i trapphus och hissar, så släpptes passagerarna av i omgångar efter vilket däck deras hytt låg. Vi fick gå av sist, men det gick relativt fort, cirka 20 minuter efter ankomst.

Birka har erbjudit kryssningar till Härnösand under de senaste somrarna. Annars har inte många passagerarfartyg i denna storlek legat här.

Många bland lokalbefolkningen kom ner till hamnen för att beskåda ”skönheten”.

Jag har en släkting i Härnösand som tog med oss på en rundtur i stan.

Vårdkasberget med en höjd på 175 meter bjöd på en fin vy över skärgården och staden.

Silja Symphony dominerar stadsbilden.

Det nuvarande utsiktstornet byggdes av kommunen 2007. Innan fanns det ett hundra år gammalt torn ägt av Svenska Turistföreningen.

Härnösands domkyrka invigdes 1846.

Härnösands rådhus från 1970.

Capella trafikerar normalt Trafikverkets längsta färjeled ut till Holmön utanför Umeå.

Efter fyra trevliga timmar iland gick vi ombord igen på den röda mattan.

Många hade valt att parkera sina bilar ombord, men dessa kunde inte köras iland i Härnösand.

En titt in i Bon vivant.

Starlight nattklubb, på kvällen släpptes endast ett begränsat antal personer in och därför uppstod det tidvis köer.

Vartannat bord var avspärrat.

För att kunna lägga till med akterrampen hade ett skikt grus lagts ut. Vi lämnade Härnösand i tid vid 15.30.

Fyren Strömskatan på Lungön. Här girade vi babord mot Höga Kusten istället för att fortsätta ordinarie farled ut.

I Sannasundet går linfärjan över till Hemsön.

Fyren Vålön med den mäktiga Högakustenbron i bakgrunden.

Det blev ett väldigt fotograferande när vi passerade den 1867 meter lång bron. Den har en segelfrihöjd på 40 meter, vilket gjorde att vi med en höjd på 53 meter inte kunde passera.

Här passerade vi Storholmen på styrbordssida.

Sveriges näst högst belägda fyr är Högbondens fyr. Fyren byggdes i början av 1900-talet och blev automatiserad 1963. Idag är fyrvaktarbostaden ett vandrarhem.

Det gamla fiskeläget Bönhamn.

Vid Ulvön tittade solen fram.

Färjan till Ulvön med samma namn.

Den 140-meter långa gågatan kändes aldrig trång när det bara var halva kapaciteten på 1400 passagerare ombord.

Lotsen hämtades upp utanför Skagsudde.

Till middag hade vi först bokat pop-up-restaurangen Höga kusten Sea port, men eftersom mitt resesällskap inte var sugna på att äta skaldjurstallrik (den enda huvudrätten på menyn), så valde vi Happy lobster, hit var det dock kö och vi behövde vänta i två timmar innan vi fick ett bord.Maten var helt klart värd att vänta på med skagen till förrätt och gäddqueneller i hummersås till huvudrätt.

Det får nog bli ett skaldjursfat nästa gång.

Underhållningen ombord var i form av en trubadur i puben och en duktig duo i Starlight. Det var bra drag, men visst saknar man lite de ordinarie showerna.

Nästa morgon i Mariehamn låg de två tidigare konkurrenterna.

Cinderella gick strax före oss, men anlände senare till Stockholm.

Happy Lobster

Grande buffet. Vi saknade att inte kunna äta specialfrukost (om man inte hade lyxhytt).

Det var i den aktredelen av buffén som pop-up-restaurangen låg under middagen.

Sea view bar ett av mina favoritställen ombord.

Remmargrundet markerar början av Stockholms skärgård.

Finnfellow som inom några kommer att bli ersatt av Grimaldis nybyggen som håller på att byggas i Kina.

Sirena Seaways är ett av två fartyg som DFDS har mellan Kapellskär och Paldiski.

Sushi & Co.

Grill House serverade lunch om man så önskade.

I New York club var det inget diskotek och det stängde redan vid 21 på kvällen. Trevligt dock att sitta här och titta på utsikten.

Västan gjorde sin sista tur för säsongen. Under ett år utan några av Waxholmsbolagets ångbåtar i trafik, så har Västan varit extra uppskattad.

Tillbaka i Värthamnen.

Avstigningen i Stockholm var inte lika organiserad som i Härnösand och folk köade på promenaden. Överlag tyckte jag att det var en mycket trevlig resa och bra organiserat av Tallink. Jag hoppas att vi även i framtiden efter corona kommer att kunna få åka till mer unika destinationer.

/Kim Viktor