För er som har missat den första delen av min Kanadaresa, så finns den att läsa här.

På den tredje dagen av kryssningen skulle vi besöka kanadensiska Baie-Comeau i utloppet till St Lawrencefloden. Morgonen bjöd på ett helt vindstilla hav.

Några tumlare välkomnade oss till hamnen (de små plasken man ser i mitten av bilden).

Vi fick hjälp av bogserbåten L’anse du Moulin att lägga till.

Solen var på väg upp när vi la till strax innan 7.

Här finns även en färjehamn med trafik (en gång om dagen) till Matane på andra sidan floden.

Utöver kryssningspiren och färjehamnen så finns det också en frakthamn främst för bulktransporter. Det är ingen stor kryssningsdestination och under 2023 hade de endast 17 kryssningsanlöp.

En vanlig frukost för min del. Riktigt bra utbud, mängder med bröd och pålägg att välja på. Dessutom fanns det ett tiotal juicer som serverades. Kaffe och te serverades till bords av den otroligt servicemedvetna besättningen.

Dessutom har de varje dag några speciella äggrätter som varierar från dag till dag. Denna morgon var det någon form av mexikansk ”Egg Benedict”.

För både utflykter och för transferbuss till stan (cirka 1,5 km bort) användes skolbussar. På morgonen fanns inte så många bussar tillgängliga eftersom det var vardag och de användes för transport, men det dök upp fler senare under dagen.

Vi hade bokat en utflykt denna morgon med rederiet. En halvdagsutflykt till det inte direkt förmånliga priset 100 dollar. Men vi hittade tyvärr inget alternativ, det finns inte direkt många taxibilar i denna stad.

Skolbussen tog oss på lite mindre än en timme till Parc Nature Pointe-aux-Outardes. Området är 1,2 kvadratkilometer stort med fyra olika vandringleder och drivs av en förening.

Parken har väldigt varierande natur, med både taiga, sälta (salt våtmark), sanddynor och skog med rödtall.

Vi gick den 2 km långa vandringleden med guide. Tyvärr var inte vår guide så duktig på engelska så det var svårt att förstå vad hon sa och min franska är närmast obefintlig.

Vackra vyer över floden. ‘

Jag blev fascinerad över hur mycket lav som växte på träden, det måste betyda att luften här är väldigt ren.

Efter ungefär en timme i parken åkte vi tillbaka till stan. Jag hade gärna stannat längre i det vackra vädret.

Man fick välja om man ville hoppa av bussen inne i stan eller åka med hela vägen till fartyget. Vi valde att hoppa av i stan och promenera den trevliga strandpromenaden på ungefär 20 minuter. Själva stan lämnade vi rätt så snabbt då det inte finns mycket att se här. Staden är uppbyggd kring ett pappersbruk som nu är nedlagt. Idag bor det cirka 20 000 personer i stan.

Rosa flamingos prydde strandpromenaden.

Ett konstminne över järnvägstrafiken till pappersbruket.

Järnvägen byggdes mellan hamnen och pappersbruket 1936, först för att kunna transportera byggmaterial till pappersbruket och senare för att transportera pappersrullarna till hamnen. Mellan år 1942 och 1956 gick ångloket ovan i trafik till pappersbruket.

Från 1923 till 1965 användes Manicouaganfloden för att transportera stockar som alltså fritt åkte med strömmen ner till pappersbruket. När de byggde ett vattenkraftverk i floden 1965 var de tvungen att köpa in dess bogserbåtar som då transporterade stockarna till dammen ovanför vattenkraftverket och därifrån fick stockarna åka på en ”arboriduct” ner till själva pappersbruket.

Rallarrosorna hade blommat ut för säsongen.

Läcker plantering, tror det ska föreställa en fjäril.

Trots att promenaden bara var på 1,5 km var man nästan helt slut när man kom fram till hamnen i den 30 gradiga värmen.

Zaandam låg och solade sig. Fartyget tar 1432 passagerare och det var i princip fullbokat på vår resa.

Så här ska en för se ut på ett kryssningsfartyg!

Vi var tillbaka ombord en timme innan vår avgång vid 16. Som passagerare ska man vara ombord senast 30 minuter innan avgång.

Skönt att komma ombord igen, här är arkaden utanför grillrestaurangen.

Wajang Teatern där det visades film varje kväll. Tyvärr höll de inte i några föreläsningar under denna kryssning.

Färjan mellan Baie-Comeau och Matane går en gång dagligen och tar 3 timmar enkelresa.

Det underbara vädret fortsatte och solstolarna på däck blev fort upptagna.

Lite dis ut mot havet.

Så har klockan passerat 16 och vi har satt kurs mot vår nästa hamn Havre-Saint-Pierre.

Exporer’s lounge här spelades det ofta klassisk musik under kvällarna.

Ännu en underbar middag med bl.a. denna kalv loin.

Nästa morgon vaknade man till ännu en vacker gryning. (Gäller att passa på, vi hade inte detta väder hela kryssningen kan jag säga).

Utanför Havre-Saint-Pierre ligger Mingans skärgård med ett 40-tal öar som alla ingår i en nationalpark.

Hamn i sikte!

Däcket i fören blev fort min favoritplats ombord och jag spenderade många timmar här varje dag.

Även här blev vi välkomna av sälar och valar.

Själva kajen är 108 meter lång, men kan ta emot fartyg upp till 300 meter. Under 2023 har 13 kryssningsfartyg besökt hamnen.

Bredvid finns en bulkhamn med mängder av kol.

Kustbevakningen var ute och inspekterade.

På kaj finns det olika skyltar med bänkar för olika utflykter. Smart system att inte behöva springa runt och leta reda på sin grupp.

För förtöjning används båt.

Ocean bar

I Ocean bar spelade passande nog ”Ocean bar” som bjöd på både mycket rock och pop.

Här syns alla våra tänkta hamnar, tyvärr kom vi inte till alla.

Casinot är inte extremt stort för att vara på ett amerikanskt fartyg.

Mix bar

Här höll den duktiga pianisten till varje kväll.

Här fanns det många olika utflykter att välja man kunde bl.a. ta ribbåt ut i skärgården.

Lite fakta om Zaandam hon är byggd på Fincantieri år 2000. Hon är 237 meter lång och har ett tonnage på 61 396. Därmed är hon och systerfartyget Volendam de minsta i dagens Holland America flotta. Innan pandemin fanns fler systrar i flottan, men Holland America sålde hela fyra olika fartyg år 2020. Hennes systrar Rotterdam och Amsterdam går idag för Fred. Olsen Cruises.

Det märks att många är religiösa här, med kristna statyer och symboler lite överallt i stan.

Trots att det var september fanns det en hel del blommor.

Havre-Saint-Pierre är en mysig liten stad med bara 3500 invånare. Bebyggelsen består till största del av färgglada villor.

Vid 10.30 åkte vi ut på dagens utflykt, en båttur till skärgården.

Vi åkte till ön Ile Niapiskau. Vi drog oss länge för att boka utflykten då vi tyckte att den var extremt dyr, 180 dollar för en halvdag. Vi försökte även att boka direkt via rederiet som normalt bara kostar 80 dollar, men de hade tyvärr hyrt ut alla sina båtar till Holland America, så vi hade inget val.

Vår hytt låg på däck 1, vilket är på den rad med fönster längst ner. Jag var rädd att hytten skulle ligga precis vid vattenlinjen, men som synes låg den en bit upp.

Båten var fullsatt med 47 passagerare.

Efter en resa på 20 minuter var vi framme vid ön. Till kaj låg också utflyktsbåten La Mariner V med plats för endast 12 passagerare.

Trevlig inredning på vår båt Le Calculot.

Så välkommen till Gotland! Ön har den största samlingen av monoliter i hela Kanada.

Vår båt åkte tillbaka med passagerarna som hade åkt ut på morgonturen.

Namnet på ön härstammar från ursprungsbefolkningen Innu och betyder ”väntandet på ankor ön”. Vilket jag antar menas att det fanns många änder här. Det var förvisso en hel del ejder som låg och simmade runt ön.

Är jag i Kanada eller på Fårö? Vår guide berättade mest vad han tyckte att varje sten föreställde, han hade livligare fantasi än mig kan jag säga.

Vi hade inte så mycket tid att utforska ön själva. Men ön är ändå 2 km lång och det finns en vandringsled längs hela.

Så kommer Le Calculot tillbaka.

Den högsta monoliten på ön är 20 meter hög.

En timme på den vackra ö var alldeles för kort, jag hade gärna stannat hela dagen.

Jag kommer gärna tillbaks hit eller till någon av grannöarna.

På vägen tillbaka åkte vi förbi ön Île Quarry som är en aningen större ö men också den har fullt med vackra kalkstensformationer längs kusten. Holland America hade utflykter även hit, men bara med ribbåt och det var vi inte så sugna på att åka med.

En sillval hoppade plötsligt upp bredvid båten. Dessutom hade vi flera vitnosiga delfiner, men de är inte lätta att fotografera.

Tillbaka i Havre-Saint-Pierre gick vi och tittade på en liten utställning de har om fordon som användes i gruvbrytning i regionen.

Med temperaturer på närmare 30 grader i luften så var man nästan sugen på att ta sig ett dopp.

Tillbaka ombord fick vi reda på att klockan skulle ställas om 1,5 timme i natt för att anpassa oss till Newfoundland-tid. Jag är inte van med att även ställa om klockan med en halvtimme.

En del av bufférestaurangen på däck 8 är den italienska specialrestaurangen Canaletto som är öppen till middag för en kuvertavgift på 25 dollar. Vi var så nöjda med maten i huvudrestaurangen och vi hade senare bokat grillen, så vi kände inget behov av att äta här.

Farväl Havre-Saint-Pierre tack för en mycket trevlig dag. Jag återvänder gärna.

Ortens två stora utflyktsbåtar tillsammans, Le Calculot och Le Perroquet de Mer.

Staden grundades 1857 av sex fiskarfamiljer Iles-de-la-Madeleine. Till en början kallades byn för Pointe-aux-Esquimaux (Eskimå), staden fick sitt nuvarande namn 1927 efter ett helgon för fiskare.

Så har förtöjningar kastats loss och vi satte kurs mot vårt nästa mål, Newfoundland.

Bella Desgangnes är ett kombinerat frakt- och passagerarfartyg som trafikerar 21 hamnar längs kusten från provinserna Quebec till Labrador.

Vår kapten sa att Havre-Saint-Pierre är en av få hamnar i världen där man inte behöver vända vid ankomst eller avgång. Man kan åka in från väster och åka ut i öster.

Jag älskar de här träbänkar som finns lite överallt ombord. Inga billiga plastlådor här inte.

Quebecs flagga vajar i vinden.

Den sista ön vi passerade i nationalparken innan vi kom ut på öppet hav var Petite Ile au Marteau.

På ön finns också en fyrplats från 1915. Holland America erbjöd en utflykt hit ut också, men det verkar inte finnas så mycket mer att se än just denna fyr.

Solstolarna blev fort upptagna. Det gällde att njuta för vädret skulle snart bli sämre.

En carpaccio är aldrig fel.

Showen denna kväll var en kvartett killar som sjöng bra, men inte mer än så. Inget man kommer minnas resten av livet.

Det var allt för denna del!

Fortsättning följer med den tredje och sista delen från Newfoundland och Nova Scotia.

/Kim Viktor