För er som missade den förra delen, finns den att läsa här: Zaandam runt Newfoundland del 2, Baie-Comeau och Havre-Saint-Pierre – Sjöfartsbloggarna | Nordic ferries (sjofartsbloggarna.com)

Nästa morgon började vi åka in i den 65 km långa fjorden Humber Arm, den längsta fjorden på Kanadas atlantsida.

Det tog ungefär 1,5 timme från fjordens mynning tills vi kom fram till Corner Brook.


Landskapet omkring fjorden har rätt så trubbiga och platta berg.

Lotsen på väg till oss.

De högsta topparna runt fjorden är på 600 meter över havet.


I Corner Brook är pappersbruket fortfarande i bruk. Bruket har funnits på denna plats sedan 1925 och sysselsätter idag 300 arbetare.

Själva kajen som används både för frakttrafik och kryssning är 362 meter lång. Staden anordnade för den som ville en gratis transferbuss in till stan, men annars tog det bara 10 minuter att promenera samma sträcka. Många av våra passagerare åkte på en utflykt till Gros Morne Nationalpark. På en yta av 1800 kvadratkilometer är det Atlantiska Kanadas näststörsta nationalpark och finns med på UNESCOs världsarvslista. Jag hade gärna åkt dit, men att åka buss i 2,5 timme enkelresa för att tillbringa max en timme i parken kändes inte lockande.

Istället promenerade vi upp till Captain Cook’s historiska park.

Här hade en av de utflyktsbussar som HAL hyrt in kollapsat, så de fick snällt vänta på en ny. Inte alltid bättre att betala 100 dollar för en utflykt hehe, men jag ska säga att ”klättringen” upp hit var rätt så ansträngande.

Häruppifrån har man en fin utsikt över fjorden och staden.

Jag såg en vacker blomma så jag böjde mig ner för att fotografera denna. Sedan upptäckte jag att den inte var riktig… Vem är det som har lurat turister på detta sätt…

Varför är platsen uppkallad efter Captain Cook? James Cook kom till Kanada för första gången under det sjuåriga kriget på 1760-talet. Därefter fick han i uppgift att undersöka och producera kartor över Kanadas östkust, inkluderat Newfoundland. Fransmännen hade försökt ta över Newfoundland som förhandlingar efter kriget, men misslyckades och Cook bosatte sig därför på ön under några år, medan han fortsatte sina undersökningar.

Något som ska föreställa Cooks båt ”Pembroke”.

Utsikten ut mot fjordens mynning.

Corner Brook är inte en jättevanlig kryssningsdestination. Under denna säsong har hamnen haft 28 olika anlöp. Där det största fartyget har varit Norwegian Joy med kapacitet för närmare 4000 passagerare.

För att vara en rätt så liten stad med runt 20 000 invånare, så har staden ett gediget nät av vandringsleder. Bland en av de trevligare lederna finns Corner Brook Stream trail, som går runt älven med samma namn.

Totalt sträcker sig leden 5 km utmed älven.

Älven flyter ut i dammen Glynnmill Inn Pound, som är döpt efter värdshuset från år 1923 och användes först för byggarbetarna som byggde pappersbruket för att två år senare konverteras till hotell.

Svenskar hittar man överallt.

Efter en trevlig dag iland var det dags att gå ombord.

Det målades flitigt på fartyget under hamnstoppen. Jag såg aldrig någon tillskymt till rost.

Som jag sa tidigare valde många att ta en utflykt till nationalparken och eftersom den utflykten varade under hela vår hamntid på 7 timmar, så var det inte så förvånansvärt att bussarna blev försenade och vi lämnade hamn en halvtimme sena.

Tid för avgång, sista dagen med fint väder så det gällde att passa på att vara ute på däck.

Vatten kan göra häftiga formationer i bergen, som denna klyfta.



Solen försöker pressa fram de sista strålarna.

Vattnet var nästan spegelblankt och de mörka bergen gav en mystisk känsla.

På vägen ut från fjorden kom det ett gäng tumlare på 20 stycken. Tyvärr var de som vanligt alldeles för snabba för att jag skulle hinna få en bild. Andra valar som brukar kunna synas i dessa vatten är vikvalar.

Guernsey Island uppträder framför oss innan vi kommer ut på öppet hav och nej jag befinner mig inte i den Engelska kanalen.


Denna fransktalande kvinna från Kanada var verkligen något utöver det vanliga jämfört med de andra kryssningspassagerarna. Hon befann sig ute på däck större delen av resan och tog bilder av allt (jag känner igen mig i det beteendet), men var också jättetrevlig. Jag gillar att åka med de mindre fartygen man får en mer personlig kontakt med sina medpassagerare. Man hälsar på varandra i hissen eller ute på däck på morgonen.

Himlen mörknade fort.

Så har vi satt kurs norrut för att runda nordspetsen på Newfoundland till vårt nästa stopp St. Anthony.

Några av våra hyttgrannar verkade lite glömska, så de hade satt upp en ruttkarta, där de hade koll på var vi befann oss.

Nästa morgon vaknade vi till denna vy och redan då anade jag onåd eftersom vår nästa hamn var en tenderhamn.

När vi väl kom fram till St. Anthony blåste det rekorderligt och vår kapten valde att ställa in dagens anlöp. Det tog dock rätt så lång tid för oss att få reda på det och vi hade redan samlats inför vår utflykt. Det som förvånade mig mest var att han åkte upp hit för att prova. Prognosen hade sett väldigt dålig ut i flera dagar. Han hade ju sparat betydligt med bränsle om han hade gått söder om ön istället till vår nästa hamn St. John’s. Många passagerare inkluderat oss själva blev såklart besvikna. För många var detta resans höjdpunkt där många hade bokat utflykt till vikingabyn L’Anse aux Meadows. En kvinna hade t.o.m. satt på sig en hjälm med horn….

Som synes är passagen in till själva byn inte särskild bred.

Vi fick tillbaka pengarna för utflykten och även hamnavgifterna. Däremot fick vi ingen extra kompensation (som vi fick vid ett senare inställt anlöp). Istället blev det en dag till havs och som vanligt med för mycket mat. Jag provade på den asiatiska hörnan och var väldigt nöjd.

Det gungade lite, vilket även märktes i poolen, där det inte behövdes någon vågmaskin.

Trapphusen är vackert dekorerade med olika konstverk.

Normalt sett brukar jag inte har tid att gå till gymmet, men nu hade jag en extra dag till havs och då fanns det helt plötsligt tid. Jag besökte gymmet tre gånger och det var alltid lugnt och skönt med bara några enstaka personer (främst besättningen).

Från gymmet har man också en fantastisk utsikt föröver.

Om man vill vara med på någon klass finns det flera att välja mellan, men dessa kostar såklart en slant extra.

Efter gymmet hade man gjort sig förtjänt av en ”afternoon tea”. Under dagar till havs serveras denna i huvudrestaurangen och det bjuds på ett stort kakfat.

Pooldäcket var inte så välbesökt denna dag…. Jag älskar statyn med delfinerna som finns vid poolen.

Nästa hamn var St. John’s. Egentligen skulle vi ha kommit in klockan 12, men eftersom vi ställde in en hamn kom vi in redan klockan 9 och eftersom vi hade avgång först vid klockan 22, så hade vi nästan 13 timmar iland.

För att komma in till hamnen passerar man genom det smala sundet ”The Narrows”.

Kusten på denna sida är väldigt klippig och brant. Det går vandringleder utmed hela.

Fort Amherst, en liten fyrby precis vid inloppet. Den nuvarande fyren är byggd 1951.

Som synes hade vi inte 30 grader längre.

St John’s var den första staden i Nordamerika som grundades av européer i början av 1500-talet, från början som en fiskeby.

St John’s är känd för sina färgglada hus.

Hamnen är fortfarande en stor fiskehamn och många trålare låg inne, bl.a. Katsheshuk.

Men även några mindre fiskebåtar.

Kustbevakningen med diverse fartyg.

St. John’s är huvudstaden i regionen Newfoundland och Labrador och här finns det 110 000 invånare.

Vi hade tänkt att ta hop on hop off bussen från stan redan vid 9. Men tidtabellen var visst anpassade för kryssningsbesöken och de hade inte fått reda på att vi skulle komma in. Därför tog vi en promenad istället till vårt första stopp Signal Hill. Människorna på Newfoundland är otroligt trevliga. Det var flera bilar som stannade när vi gick och frågade om vi behövde skjuts.

Promenaden upp på Signal Hill var rätt så ansträngande men man fick en fin utsikt över hamnen och staden.


Inte heller St. John’s är en stor kryssningsdestination, i år hade hamnen 38 olika anlöp, flera av fartygen kom från Europa, som Phoenix reisens fartyg.

Förutom fiske är hamnen också stor inom offshore. Här på bild Maersk Clipper byggd 2014.


Signal Hill är beläget 167 meter över havet. Det har funnits fort här sedan mitten av 1600-talet. Dagens Cabot Tower är byggd 1897 och är döpt efter sjöfararen John Cabot som besökte Nordamerika 1497.

Den sista striden i det sjuåriga kriget utspelade sig här 1762, då förlorade Frankrike territoriet till England.

Platsen har fått namn efter den första transatlantiska trådlösa signalöverföringen som gjordes här den 12 december 1901.

Efter någon timme på spännande Signal Hill tog vid den lilla hop on hop off-bussen till nästa stopp Quidi Vidi. En liten fiskeby med massor av charm.

Här var vi tvungna att prova den färska friterande torsken direkt från en food truck. Det var mycket gott, men alldeles för fet för min smak.

Nästa stopp med bussen blev Nordamerikas östligaste punkt, Cape Spear.

Ifall man inte ville ta sig hit landvägen, erbjöds det även båtturer från stan.

Det finns två fyrar på Cape Spear. Den nuvarande längst till vänster i bild som byggdes 1955 och den gamla fyren (till höger i bild) som är byggd 1836 och är idag ett museum.

Kargt och vackert landskap.

Trots att det var så sent på säsongen fanns det en hel del blomster.

Den nya fyren är 14 meter hög.

Den lilla färgglada bussen var den vi åkte med. Tyvärr var inte upplägget det bästa. Det fanns två bussar i trafik, så det gick en från varje plats varje timme och stannade på ett tiotal platser. Men många åkte rundtur från stan och gick aldrig av. Därför fanns det inte alltid sittplats för oss och jag fick stå under vissa sträckor. Men busschaufförerna var trevliga och berättade många roliga historier om platserna vi passerade. Priset för en 48-timmarsbiljett var 50 CAD (runt 400 kr), så sammantaget var det ett bra sätt att ta sig runt till de olika sevärdheterna, men man får ha i åtanke på att bussen kan bli full och i värsta fall kan man vänta i en timme till nästa.

Som jag tidigare nämnt finns det gott om färgglada hus i stan och gör stan mer levande och mysig.

Den största parken i stan är Bannerman park invigd 1864 av borgmästaren med samma namn.

Om jag fick välja vilken jag skulle bo i så skulle det nog bli den turkosa med rosa dörr eller den blåa med röd dörr.

Tillbaka vid fartyget bjöd de som brukligt på dricka, lemonad och vatten.

Cannabis är ju lagligt i Kanada och det informerades med stora skyltar att det var absolut förbjudet att ta med sig ombord.

Vi skulle ha avgått vid 22, men alla var ombord tidigt och vi kostade loss strax efter 21.

Tack för denna gång Newfoundland. Det var en upplevelse att få komma hit och jag återvänder gärna men då med en längre landtur.

Lotsen lämnade oss.

Ett offshorefartyg på väg in.

Som synes har Zaandam besökt många olika hamnar runt om i världen.

Nästa dag var vår enda planerade dag till havs. På morgonen visade det en film från bakom kulisserna. Det var populärt och det kändes som hela båten hade samlats i teatern, men enligt mig var det tyvärr inte intressant, utan kryssningsvärden och en del officerare kom upp på scenen och läste från ett manuskript och det kändes rätt så stelt.


Denna dag anordnades en promenad med namn ”on deck for a cause”. För 25 dollar ska man gå 5 km på promenaddäcket och dessa pengar doneras då till Ukraina. Som tack fick man en t-shirt och en kaka. Jag hade absolut kunnat tänka mig vara med, om det var rederiet som valde att donera för att jag promenerade…..

Dagen till ära vigde kaptenen ett par ombord. Jag ska helt klart också gifta mig på ett kryssningsfartyg en vacker dag.

Denna kväll var det vår andra formella (eller så kallade ”dressy night”) återigen bjöds på en lite bättre meny och denna anka, vilken smakade gudomligt.

Återigen var det dessa fyra killar från England och Italien och bjöd på show, som tidigare så sjöng de bra, men erbjöd ingen direkt minnesvärd show.

Tidigt nästa morgon, strax efter klockan 6 la vi till i Halifax i Nova Scotia.

Här hade vi bokat rederiets utflykt till fyrplatsen och fiskebyn Peggy Cove, som faktiskt bara kostade 70 dollar, vilket jag ändå anser är acceptabelt, då fick man även hålla i en hummer om man ville, vilket jag inte var direkt intresserad av. Jag har fiskat kräftor ett antal gånger i mitt liv och hållit i humrar har jag också gjort.

Resan ut hit från Halifax tog cirka 1 timme och som synes var inte vädret det allra bästa och sikten var nästan noll på vissa ställen.

I byn finns det bara ett 30-tal åretruntboende. Samtidigt besöker årligen 700 000 turister platsen. Nu var vi här tidigt och det låg inte så många kryssningsfartyg inne i hamn denna dag. Men jag kan tänka mig hur fullt med folk det kan vara här vissa dagar.

Visst det är en pittoresk och trevlig by, men jag tycker faktiskt den är lite överreklamerad.

Inne i Halifax har de dubbeldäckare från London som sightseeingbussar.

Strax söder om staden finns en trevlig park ”Point Pleasant Park” med gångavstånd till hamnen. I parken finns det även en del gamla försvarsanläggningar kvar.

Inne i själva staden finns också den trevliga ”Halifax Public Gardens”. En vacker och lugn oas med mängder av blommor och inträdet är gratis.

Mitt i stan finns också ett gammal citadell med anor från 1800-talet.

En läcker väggmålning inne i stan.

Medan vi hade varit på utflykt hade Holland Americas Zuiderdam lagt till.

Zuiderdam hade med sig en fripassagerare i form av en skarv.

Samuel Cunard grundare av Cunard Line föddes faktiskt i Halifax 1787, som etablerade den första förbindelsen med ångfartyg mellan England och Nordamerika.

Som vanligt passade jag på att ta en drink under Happy hour vid 16-tiden.

De höll på att rengöra och fixa på skrovet med dykare under vår hamntid. Tyvärr skulle detta dra ut på tiden, mer om detta senare.

Först framåt eftermiddagen lättade dimman och från Zaandam kunde man skymta ön Georges island. Här ute finns både fort och fyr och under högsäsong kan man ta en båttur hit ut.

GPO Emerald låg ute på redden specialanpassade för tunga lyft och transporter. Först tyckte jag att deras logga påminde om google, så jag började undra varför de hade bildat ett rederi. 😉

Lotsen övervakade Zuiderdams avgång.

Zuiderdam var ute på en 7-dagarskryssning från Boston till Quebec.

Det kombinerade container- och roro-fartyget Atlantic Star. ACL (Atlantic Container Line) bildades i Stockholm 1965 och var ett konsortium av flera rederier, bl.a. Wallenius, Broströms, Transatlantic och Holland America Line. Idag ägs rederiet av Italienska Grimaldi.

Ut i dimman med destination Sydney i Nova Scotia.

Vattenmelon med fetaost går alltid hem som förrätt.

Ett område ombord som jag inte har visat bilder på är Exploration’s café.

Öppet från tidig morgon, men endast till 21 på kvällen. Detta var också det enda stället ombord där de hade specialkaffe (förutom restaurangerna). Det märks att det inte är en italiensk båt, barer utan kaffemaskiner skulle inte gå hem i Italien. 😉

Intill cafét finns också ett litet bibliotek och internethörna.

Fotohörnan

Vi skulle avgå vid 17, men när jag gick och la mig vid 23 så hade vi fortfarande inte lämnat hamn (vi kom visst i väg först vid 01). Kaptenen hade annonserat att vi skulle bli cirka tre timmar sena till vår nästa hamn Bar Harbour.

Seabourn Quest hade också legat i hamn i två dagar och avgick vid 22-tiden.

Nästa morgon strax efter att vi hade vaknat så annonserade kaptenen att vårt anlöp i Bar Harbour skulle ställas in. Han sa att vi skulle ha kommit dit vid 15 och eftersom det var första amerikanska hamn, så skulle vi alla behöva gå igenom passkontrollen (då det är en tenderhamn så kommer passpolisen ombord). Han sa att denna procedur skulle ta minst 3 timmar och när vi var färdiga med detta skulle vi i princip på en gång behöva lämna hamn för att hinna till Boston i tid. Det var såklart en besvikelse att få ännu ett anlöp inställt, särskilt Bar Harbour som har beslutat att förbjuda kryssningsfartyg med mer än 1000 passagerare under närtid. Vi blev dock kompenserade med 75 dollar per person.

En av alla lite udda konstverk ombord, som man måste studera mer än en gång för att förstå.

Sista kvällen till ära hade vi bokat bord i Pinnacle Grill. Med en kostnad på 39 dollar per person (plus 18% obligatorisk serviceavgift). Menyn var verkligen imponerande och jag ville ha många av rätterna, men tillslut lyckades jag bestämma mig för fyra stycken som även det blev för mycket. Till förrätt blev det dessa krabbkakor följt av en himmelsk svampsoppa. Redan efter detta var jag egentligen mätt, men mer mat kom…..

Till varmrätt blev det en biff med hummerdumpling. Helt perfekt stekt! Så nöjd!

Tillsist blev det en ”Baked Alaska special”. Det var den enda rätten som jag inte var helt nöjd med. Smakerna var perfekta och körsbärskompotten passade väl till. Men den var alldeles för tung, jag lyckades inte ens trycka i mig halva. Var middagen värd 39 dollar då? Jo det tycker jag, även om maten i huvudrestaurangen är nästan lika bra.

Alltid lite ledsamt att behöva ställa ut sitt bagage kvällen innan slutet. Nu blir det ingen kryssning för mig fram till mars (någon färja lär det ju dock bli).

Tidigt nästa morgon var vi framme i Boston. Efter en av de bästa kryssningar jag har gjort. Både destinationerna och fartyget höll högsta klass. Visst man märker att rederierna har börjat spara in på småsaker sedan pandemin, men det är inget som stör mig nämnvärt.

Till kaj låg också Silver Shadow.

Polisen ute och testar sina fartresurser.

Om några timmar skulle nya förväntansfulla gäster borda för en ny kryssning mot Montreal.

MSC är närvarande överallt.

Några av alla destinationer som man åka till från Boston. Merparten av kryssningarna går antingen till Kanada eller Bermuda.

Även om det var slut på kryssningen, så var det inte slut på det amerikanska äventyret. Vi fortsatt till Cape Cod där vi tillbringade några dagar. Jag återkommer med ett litet kortare reportage från vår resa till Martha’s Vineyard.
Tack för att ni har följt med på resan!
/Kim Viktor

2 svar till “Zaandam runt Newfoundland del 3, Corner Brook, St John’s, Halifax”
Oj,oj Kim vilken resa! Så fina bilder!
GillaGilla
Tusen tack, hoppas allt är bra med dig!
GillaGilla