
I april var jag ute på ett färjemaraton runt Adriatiska havet. Resan började med att flyga till Split. Jag hade bokat 5 specifika färjor jag ville åka med, Marko Polo, Florencia, Igoumentsia, Rigel III och GNV Blu, men alla fartygen ändrades vissa flera månader innan, några andra veckan innan. Mitt första fartyg blev Moby Zaza istället för Marko Polo.

Jag tog flygbussen ner till hamnen och precis när jag kom fram lämnade Lastovo (byggd 1970) på sin resa till Korčula och Lastovo. Hon ersattes nyligen av Oliver, som nyligen köptes in från Grekland och är från början japansk.

Lilla söta Bartol Kašić går på samma rutt till Lastovo.

Split är som synes vältrafikerad.

Incheckningen gick smidigt och man kunde direkt stiga på fartyget via bildäck.

Min hytt hade en del att önska. Den var Hytten var rätt så sunkig och generellt väldigt trång.

Badrummet var ännu värre och fullt med flugor.

Cafeterian ombord är enorm.

A la carte-restaurangen var tyvärr stängd.

Fartyget jag egentligen skulle åka med Marko Polo som istället var insatt på rutten till Hvar, medan ett av de ordinarie fartygen var på varv. Tidigare har hon legat på varv hela vintern och alltså då ersatts av chartrade MoMby Zaza.

Moby Zaza lämnade hamn vid 19.30 och solen var på väg ner.

Jadran på ingående till Split från ön Brač.

Tin Ujevič är byggd i Grekland 2002 och har trafikerat från Split sedan 2003.

Marko Polo lastar för ännu en resa till Hvar.

Skymning över gamla staden. Det lilla jag såg av staden såg verkligen bra ut, vill gärna stanna här längre.

Vackert kvällsljus över den kroatiska skärgården.

Utedäcken är väl tilltagna. Det var lite finlandsfärjekänsla här ute när några unga inte så nyktra kroater sjöng allsång.

Middagen intogs i cafeterian, pasta bolognese, helt okej pris på cirka 13 euro med dryck och sallad.

Hyttkorridoren, man använde ett plastkort för att öppna sin dörr som man hade hämtat i receptionen.

Receptionen som endast hade öppet i samband med avgång och ankomst.

Nattklubben var tyvärr helt stängd.

Men den mysiga puben var öppen.

Puben hade öppet både på kvällen och morgonen för den som bara ville ha en kopp kaffe till frukost.

Pizzerian var stängd men användes av många som övernattningslokal.

Looney Tunes figurer finns lite överallt på fartyget.

Frukosten serveras i cafeterian.

För 6 euro kan man få en enkel frukost.

Soluppgång över Adriatiska havet.

Moby Zaza ”ångar” på mot Ancona.

Ancona, som brukligt på italienska färjor tog vi lots vid vår beräknade ankomsttid och la till vid kaj först en halvtimme efter.

MSC Aurelia trafikerar SNAVs rutt mellan Ancona och Split sommartid.

Viking Vesta kommer att levereras från Fincantierivarvet nästa år och blir den elfte systern i Viking Ocean Cruises flotta.

Skrovet till en nybyggd yacht som ska transporteras bort för färdigställande.

Lekrummet intill pizzerian.

Så har vi lagt till i Ancona och det är dags att leta sig ner på bildäcket. Som vanligt ingen information om var man ska gå av som fotpassagerare, men tur att man har bra minne från ombordstigningen.

Gående och långtradare samsas vid disembarkeringen.

Tack för denna resa Moby Zaza. Fartyget har ett förflutet i Skandinavien, närmare bestämt som Christian IV för Color Line och även under en kortare period Julia mellan Helsingfors och St. Petersburg. Tyvärr är färjan just nu rätt så sunkig och skulle behöva en uppfräschning, främst i hytterna.

Viking Vela kommer att levereras senare i år.

Ancona är en rätt så mysig stad med strax över 100 000 invånare.

Ytterligare 8 systrar ska byggas till Viking Ocean Cruises. Det är imponerande hur fort de har lyckats växa.

Precis utanför den gamla staden och katedralen finns en mäktig amfiteater.

Våren hade redan kommit hit och blommorna blommade för fullt.

Adria Ferries senaste tillskott AF Mia kom in till hamnen på sin resa från Durres i Albanien. Hon hette tidigare Cruise Smeralda och ägdes av Grimaldi Lines, hon var även på gästspel hon Finnlines i Malmö förra året.

Så backade AF Mia in till kajen bredvid Moby Zaza.

Superfast XI ankom från Grekland. Egentligen skulle hon inte ha kommit denna dag, men eftersom den skulle vara en 24 timmarsstrejk bland grekiska sjömän dagen innan, så valde de att tidigarelägga avgången.

Jag hade gärna valt att åka henne istället för Grimaldi om jag hade chansen. Men Superfast är generellt väldigt dyra och kostade nästan det dubbla.


Själva färjeterminalen ligger några kilometer bort från piren och man kan ta sig hit till fots.

Jag tog gratisbussen tillbaka i hamnen och gick av vid busstoppet vid kaj 16 där mitt fartyg låg. Men nej där fick jag inte gå in, en sur italiensk vakt bara pekade bort mot en annan gate närmare 1 km bort. Men det var ingen extra kontroll där bort utan jag visade bara biljetten och fick gå in….

Jag skulle åka med Venezia, som sagt hade jag gärna valt Superfast XI istället om priset hade varit lägre.

Men Venezia fick duga för en färd på över 20 timmar till Grekland.

Fotpassagerarna fick gå på innan de hade börjat med lastningen.

Det finns två passagerardäck ombord, däck 5 och 6. Ombord finns det 96 hytter och 148 vilstolar, så den totala passagerarkapaciteten är 946.

Från hissen längst akterut i fartyget måste man gå genom en lång gång för att komma till de publika utrymmena.

Min hytt var en insides fyrbäddshytt, så här i efterhand skulle jag ha valt en utsideshytt för en så pass lång resa.

På däck 6 finns kaffebaren.

Här säljs även lättare mat som panini och pizza.

Personbilarna placerades högst upp på däck 7.

Cafeterian som serverar tre måltider per resa men har endast öppet under vädigt begränsade tider (cirka 2 timmar per måltid).

Kryssningsterminalen i Ancona påminner lite om en flyghangar.

Klockan 19.30 la vi ut, strax efter skulle Moby Zaza gå tillbaka till Split, medan AF Mia skulle ligga kvar ett dygn.


Vi fortsatte ut på Adriatiska havet med kurs söderut.

I Italien behöver alla fartyg inklusive färjorna som dagligen trafikerar hamnen ta lots.

Soldäcket var väldigt stort och allt var öppet för passagerarna, tillskillnad från vissa andra av hennes systrar.

Ombord finns en a la carte-restaurang. Här åt jag middag tillsammans med alla tyskar och engelsmän som åkte.

När man är på väg till Grekland måste man så klart äta Moussaka. Det smakade bra och var inte alltför dyrt. Det enda negativa var att man inte kunde köpa vin på glas, utan endast på flaska. Så jag var rätt så berusad när jag skulle gå till hytten efter middagen….

Efter klockan 22 har i princip allt stängt, så det är bara att gå och lägga sig.

Korridorerna ger en viss sjukhuskänsla.

Cafeterian

En reserverad del för grupper.

Frukosten var faktiskt helt okej. Men det är ingen buffé och man måste betala för varje sak man tar. Vilket jag kanske inte var helt införstådd i och det hela gick på närmare 20 euro.

Baren som är det enda som är öppet under större delen av resan.

För den som inte vill lägga ut någon tusenlapp för en hytt, så kan man köpa en vilstol för några hundra.

Receptionen och här intill finns en av de minsta butiker jag har sett, inte större än 10 kvadratmeter.

Men de sålde en del souvenirer.


En lunch behövs också under en ”krävande” dag till havs.

Så har vi åkt in i sundet mellan Korfu och det grekiska fastlandet.

Kerkyra Lines har 10 färjor som trafikerar från Igoumenitsa till Korfu och Paxos.

Agia Theodora har en längd på 85 meter och kan ta 732 passagerare samt 160 bilar.

Kerkyra Seaways har 5 färjor som trafikerar Korfu.

Igoumenitsa är en liten stad på det grekiska fastlandet, med endast 10 000 invånare, men är den största grekiska färjehamnen för internationell trafik.


På slutet av 1600-talet under den venetianska tiden byggdes detta gamla slott som ligger på en höjd mitt i Igoumenitsa.

Härifrån har man bra utsikt över hamnen. I hamnen finns bara en pir fartygen kan lägga till vid, annars är det klassisk grekisk tilläggning med endast aktern som gäller.

Efter en lättare middag i staden så checkade jag in till nästa avgång som var 01.00 med Europalink till Brindisi. Tillskillnad från i Italien fanns här inte ens några övergångsställen för fotpassagerare att gå på, utan alla promenerade hejvilt bland långtradarna. Dessutom har de ett rätt så märkligt system att en person ska skanna alla biljetter för att veta att de är med ombord. Men det kom ingen fram till mig, så jag gick bara ombord och sen kom en italienare i besättningen till min hytt för att kontrollera att jag var ombord.

Superfast I la till på sin resa från Patras vidare till Bari.

Superfast XI igen som jag såg dagen innan, även hon kom från Patras och fortsatte tillbaka till Ancona.

Vi fick stå länge och vänta på att få gå ombord, sen började det regna och italienarna bara gick ombord vilket utlöste som bråk med besättningen. Men det bidrog med att vi alla fick gå ombord i alla fall.

Men det fanns ingen hiss eller trapphus vi kunde använda, utan vi fick dra allt vårt bagage upp för ramperna på bildäck, hela vägen upp till däck 7. Inte passagerarvänligt alls….

Skönt att få hyttnyckeln direkt vid incheckning och slippa springa till receptionen för att hämta en nyckel.

Jag hade köpt en insideshytt för 80 euro.

Ingen restaurang var öppen, endast baren som bara hade snacks. Förvisso var klockan nästan midnatt, men jag tycker ändå de borde kunna erbjuda något matigare.

Modellen har inte blivit ommålad. Europalink gick ju på linjen Kapellskär-Nådendal fram till dess att Finnsirius kom förra hösten.

Butiken var jag aldrig inne, men den såg ut att ha ett bra utbud och den var större än den på Venezia.

Baren


Nästa morgon skulle vi ankomma först vid 9, så det passade perfekt med frukost vid 07.30.

Även här fick man betala per produkt, men jag hade lärt mig av mitt misstag och köpte inte lika mycket.

Merparten av passagerarna har med sig egen mat, så restaurangen bev inte ens halvfull.

Under natten låg folk och sov i trapphusen.

Trailerdäcket var knökfullt.

På väg in till Brindisi.

En gammal veteran i form av Ionian Star låg inne i hamn. Hon har tidigare förflutet i Skandinavien som bl.a. Bohus, Lion Princess, Europafärjan och Prinsessan Desirée. Idag kör hon mellan Italien och Albanien.

En sista titt i baren.


Disembarkeringen var kaotisk med ingen information alls för fotpassagerare.

Tillslut hittade jag ner till däck 3 och kunde gå av.

Jag har aldrig förstått varför de inte investerar i en övre ramp i Medelhavet, det skulle underlätta lastning och lossning så mycket.

Tack för denna resa Europalink. Helt klart ett fräscht och trevligt fartyg. Jag vill gärna prova hennes systrar här i Östersjön också. Tyvärr är ju inte italienarna kända för att ta hand om sina fartyg, så hur hon kommer att se ut efter några år i Medelhavet vill jag inte tänka på.
Fortsättning följer från Albanien!
/Kim Viktor

4 svar till “Färjemaraton i Adriatiska havet”
Hej Kim! Vilka resor du gör! Otroliga bilder också! Reser du ensam på dessa långa resor? Jag har förstått att du reser med dina föräldrar emellanåt också! Var rädd om dig och tack för du delar med dig av dina äventyr! Kram Brittis
GillaGilla
Tack så mycket Brittis! Ja den här resan åkte jag ensam på, ett äventyr bara det faktiskt. Ha en fin sommar! Kim
GillaGilla
Detsamma Kim!
GillaGilla
[…] Här kommer den andra delen från mitt äventyr i Medelhavet. För er som missade den första delen, så hittar ni den här: Färjemaraton i Adriatiska havet – Sjöfartsbloggarna | Nordic ferries (sjofartsbloggarna.com) […]
GillaGilla