Här kommer den andra delen från mitt äventyr i Medelhavet. För er som missade den första delen, så hittar ni den här: Färjemaraton i Adriatiska havet – Sjöfartsbloggarna | Nordic ferries (sjofartsbloggarna.com)

Jag hade samma morgon kommit in med Europalink till Brindisi och fortsatte med tåg till Bari. Därifrån skulle jag samma kväll vidare med färjan till Albanien. Incheckningen i Bari var likt den i Ancona man var tvungen att ta en transferbuss från passagerarterminalen till incheckningen som låg 3 km från hamnen. Som vanligt i Italien fanns ingen information om hur incheckningen går till och det står inget på rederiernas hemsidor heller. Som tur var hade jag läst recessioner på tripadvisor som tog upp hur processen gick till. Det gäller att avsätta tid för incheckningsprocessen, från dess att jag anlände till terminalen till jag var tillbaka tog det närmare en timme. Dessutom var det den mest oengagerade personalen i incheckningen som inte ens hälsade även fast jag hälsade på italienska. Andra turister var lika förvirrade som jag och visste inte var man skulle ta vägen.

I ett tält får alla checka in både bilar och passagerare, sedan måste man ta transferbussen tillbaka till själva terminalen. Rederierna har också biljettförsäljning i terminalen, men där kan man inte checka in. Helt värdelöst system.

Kvälls fartyg var Rigel VII, en f.d. japansk färja.

I terminalen hade de trevliga anslag om olika italienska fartyg.

2 timmar innan avgång fick man gå ombord på fartyget.

Fotpassagerarna kommer direkt till en hiss längst akterut i fartyget.

Jag hade bokat en insideshytt som var väldigt spartansk. Sängarna var inte heller anpassade för långa personer.

De publika utrymmena sträcker sig över två däck i aktern och hytterna ligger föröver på dessa däck. På det övre däcket finns det en stor och rymlig bar.

Jag inser nu i efterhand att jag har ätit typ samma mat på alla färjorna, men det är ju bra då kan man göra en rättvis bedömning. Jag kan väl säga att det smakade absolut inget speciellt och var verkligen inte värt pengarna.

Restaurangen är inte direkt stor och serverar endast middag.

Soldäcket är också stort, med ett rekorderligt akterdäck.

Färjan har en speciell design med två skorstenar och trapporna både på däck och i trapphuset var alltid fyra på raken.

Ombord finns det även en gelateria som inte var direkt välfrekventerad denna resa.

Varje kväll finns det två avgångar från Bari till Durres i Albanien, både Ventouris Ferries och Adria ferries. Vi skulle ha avgått vid 22, men närmare midnatt låg vi fortfarande kvar vid kaj så jag gick och la mig. Det var visst många långtradare och tullen skulle kontrollera varenda en av dem. Trots vår försening kom vi i tid till Durres.

På nedre passagerardäck finns reception, café och restaurang.

Hyttkorridorerna ger lite rymdskeppskänsla.

Det blev en kort nattsömn, för redan vid 6 på morgonen (ankomst 8) knackade de på dörren och hämtade nyckeln (man använder en riktig metallnyckel). Den enda frukosten som serveras är croissant och kaffe i baren och där kunde man inte betala med kort, utan endast kontanter fungerade.

Diverse fartyg i inloppet till hamnen.

Hamnen i Durres hanterade förra året 827 000 passagerare och 184 000 containrar.

En av hamnens bogserbåtar hjälpte till att förtöja oss.

Ett par fiskebåtar i hamnen.  Det finns mycket fisk och skaldjur att äta på restaurangerna i Durres.

Durrës är en Albaniens näststörsta stad men har mindre än 200 000 invånare. 

Jag blev positivt överraskad av soldäcket och det fanns gott om utrymme både på babord- och styrbordssida.

Man kan välja mellan att köpa hela hytt,  en bädd i en hytt eller det billigaste alternativet en vilstol. Det är även möjligt med bara en däcksplats.

Lotsen ombord och hjälper oss till kaj de sista metrarna.

Den första loungen man möts av när man kliver ombord på fartyget. Jag måste säga att jag blev väldigt positivt överraskad av fartyget. Det är svårt att tro att fartyget är byggt 1994, men sen fick hon också en totalrenovering när hon köptes av grekerna 2019. Lite trist att jag inte fick åka Rigel III (f.d. Turella och Fantaasia) som jag först hade bokat, men det kommer förhoppningsvis fler chanser.

Så lämnar jag fartyget på den gula ”mattan”. Folk verkade inte förstå att det var där man skulle hålla sig till utan gick kors och tvärs över rampen.

Akterrampen är inte direkt bred så lastning och lossning tar sin tid.

Så har jag satt mitt första steg i Albanien och där möttes jag av en stor och trevlig terminal.

Även av plastskräp kan man forma konst, ett smart sätt för att få fok medvetna om ett stort problem.

Även om majoriteten av albanerna är muslimer, så finns det också både katolska och ortodoxa kyrkor.

Durrës grundades 627 f.Kr. som den grekiska kolonin Epidamnos. Under romartiden hette staden Dyrrhachium som sedan utvecklades till namnet Durrës.

Durrës amfiteater är den största på Balkan och en av stadens stora sevärdheter. Teatern kunde rymma hela 20 000 åskådare.

Strax norr om staden finns en trevlig kulle med fin utsikt och tillh

Längs promenaden finns denna pyramid med fin utsikt över Adriatiska havet.

När man är i Medelhavet så måste man såklart äta bläckfisk. 

Durres är en känd semesterort och det ligger mängder med hotell längs stranden. Samtidigt märks det att Albanien är ett av Europas fattigaste land och det finns många tiggare runt om i hela staden.

Efter närmare 12 timmar iland var jag tillbaka vid terminalen. Hamnen är absolut inte lätt att hitta till om man inte vet hur man ska gå. Det finns en liten gång vid bussterminalen som leder över motorvägen och järnvägsspåren till terminalen, men den är väldigt undanskymd, som tur var kom jag ut samma väg på morgonen så jag kände till den.

När jag bokade den här resan var det tänkt att jag skulle åkt med GNV Blu. GNV och Adria Ferries samarbetar nämligen på den här rutten och har normalt varsitt fartyg, men nu är GNV Blu insatt på rutten mellan Neapel och Palermo och därför har Adria Ferries fått sätta in ett andra fartyg i form av AF Francesca.

För att hämta hyttnyckeln (i metall) så var man tvungen att gå upp hela vägen upp till däck 7, sedan igenom hela fartyget till fören och ner ett däck för att komma till receptionen. Jag fick dock en hytt som låg i precis anslutning till receptionen. Hyttkorridorerna är lite speciellt utformade och det ligger alltid tre hytter intill varandra.

Hytten påminde mer om en tågkupé. Det var extremt trångt även fast jag var ensam. Dessutom var det lyhört och man kunde höra allt grannarna sa.

Det gäller att se till att man inte möter någon i dessa smala hyttkorridorer.

Fartyget är byggt 1979 vilket kanske förklarar de starka färgvalen som finns på vissa ställen ombord.

Om jag ska välja mellan Rigel VII och AF Francesca, så blir det Rigel VII alla dagar i veckan.

I slutet av 80-talet blev färjan påbyggd med ett extra passagerardäck på däck 9.

Här upp på däck 9 hittar man snacksbaren, som påminner mer om arbetsplatsrestaurang i någon fabrik.

Butiken ombord sålde i princip endast tobak, alltså var jag inte ens inne och tittade.

Som synes har färjan ett bildäck som sträcker sig över 5 däck. Lastkapaciteten ligger på 1020 lastmeter och 470 personbilar.

Längs styrbordssidan finns en bred arkad, utmed denna finns de flesta publika utrymmena som cafeteria, bar och butik.

Ombord finns t.o.m. en a la carte, men det var inte öppen under denna resa.

Ännu en kulinarisk middag i cafeterian…. Hungrig var jag så jag betalade närmare 20 euro för detta skräp.

Inredningen i restaurangen är dock rätt så trivsam.

Uppe på däck 9 igen. Fartyget är verkligen som en labyrint och det finns massor av spännande gångar och trappor man kan upptäcka.

Rigel VII låg fortfarande och lastade när vi lämnade hamnen, men hon skulle köra om oss under natten. Vi hade många italienska militärfordon ombord, gissningsvis från någon Natoövning.

En varvsplåt från ombyggnaden och förlängningen av fartyget på Fincantieri.

Ombord finns det flera ”sovsalar” som de kallas. Jag har dock ingen aning hur man ska kunna sova på dessa obekväma bänkar och framförallt med dessa obehagliga lysrör.

Receptionen på däck 6 var endast öppen i samband med avgång och ankomst.

Dags för frukost, tyvärr ljög menyn och det fanns ingen internationell frukost, utan jag fick nöja mig med en italiensk bestående av croissant och cappucino. Efter 5 dagar med italiensk frukost började jag längta hem till en rekorderlig frukost som man stod sig på.

Vår ankomsttid till Bari var klockan 8, som alltså betyder att man tar lots klockan 8 och är i bäst fall till kaj en halvtimme senare.

Rigel VII hade kört om oss och låg redan vid kaj.

Ett snyggt sätt att förlivliga en tråkig hamnmiljö.

Många långtradare var det som åkte av Rigel VII.

Baren på däck 7.

På väg ner för att hitta utgången, så passerade jag denna receptionsdisk som de troligtvis använde förut för att dela ut hyttnycklar, nu måste man som sagt ta sig igenom hela båten till receptionen.

För att komma iland var jag tvungen att gå genom passkontrollen, men Schengenkön var nästan obefintlig så det gick väldigt snabbt. Mina samlade intryck från Af Francesca är blandade. Hon är tyvärr inte i något vidare skick och det märks att hon har 45 år på nacken, men visst hon är en klassisk 70-talsfärja vilka jag har en liten förkärlek till. Hon används idag mest som sommarfärja så de verkar inte vilja investera något i henne.

Från Baris station tog jag tåget snabbt och smidigt till flygplatsen.

Hemresan gick med Eurowings via Stuttgart. Det var skönt att komma hem till Stockholm efter 5 intensiva dagar med 5 olika färjor.

Tack för att ni följde med på resan!

/Kim Viktor