Dags för den andra delen av mitt Nya Zeelandsäventyr. Den första delen finner ni här: Royal Princess runt Nya Zeeland, del 1 Auckland och Tauranga – Sjöfartsbloggarna | Nordic ferries

Dagen började inte på det bästa sättet, med tvättstugan, hela min resa var på 3 veckor så någon gång måste man ju tvätta. Dock brukar det bli fullt under dagarna till havs, så vi passade på att komma extra tidigt. En tvätt kostar 3 dollar, vilket jag tycker är fullt rimligt. Jag gillar verkligen att Princess har denna möjlighet för passagerarna att tvätta, så att man slipper lämna in tvätten och betala betydligt mer.

Som sagt var det en dag till havs efter dagen i Tauranga och det var verkligen en perfekt dag för att bara njuta ute på däck.

Royal Princess har tyvärr inget promenaddäck som går runt hela fartyget på däck 7. Dock har de en liten bit soldäck i aktern och även midskepps, vilka är rätt så bra att använda när man vill sola då det inte är så många som hittar hit.

Nu är det tid för en liten rundvandring i de publika områden på däck 7. Copyright Princess Cruises.

Vi börjar i fören med den imponerande teatern. Varje kväll var det två föreställningar, en klockan 19.30 och en 21.30. Underhållningen varier varje kväll, men allt från musik- och dansshower till magiker och komiker. Det var aldrig något problem att få plats. Under produktionsshowerna så är vissa platser reserverade för de som har köpt ”Princess premier”, ett paket där bl.a. dryck och wifi ingår.

Vi fortsätter akterut och där finner vi en del av alla shoppingbutiker och en trappa ner till kasinot.

Intill finns konstgalleriet.

Ocean Terrace Seafood bar serverar sushi som kostar extra.

Imponerande ”Piazza”, fartygets hjärta som erbjuder en hel del underhållning både dagtid och kvällstid.

Crooners bar, en av få barer där man har havsutsikt.

Ifall man vill boka sina nästa kryssning ombord är det bara att besöka ”future cruise desk”.

Midskepps trapphus har 6 hissar, varav två stycken panoramahissar mot ”Piazza”.

Princess Live! Café ligger utanför underhållningsutrymmet med samma namn.

I Princess Live har de allt från frågesporter till gameshows och karaoke. Tillskillnad från sina nyare systrar finns här en mer biograflikt inredning, medan de andra fartygen har fler fåtöljer och bord.

Min favoritbar ombord är Wheelhouse bar med ett tydligt maritimt tema.

Tyvärr har man bara utsikt mot livbåtarna här.

Det är ett populärt ställe för att ta en drink innan middagen eller för att lyssna på pianisten senare under kvällen.

Crown Grill är en specialrestaurang där en middag kostar 60 dollar.

Min drömmiljö, omringad av vinflaskor…..

Intill finns ett mycket litet men mysigt bibliotek.

Längst akterut på däck 7 hittar vi Vista Lounge. Varje kväll finns det en mindre show (t.ex. akrobater eller magiker) här för den som inte är intresserad av att se det som visas i teatern.

Utöver detta används loungen varje eftermiddag även som samlingsställe för de högsta nivåerna i Princess Circle loyalty club, Platinum- och Elitemedlemmar.

Under denna dag till havs var det genomgång om hamnarna som vi besökte. Även om jag har planerat i princip alla utflykter innan, så är det alltid bra att komma och få några tips.

I Piazza tävlade besättningen mot passagerarna i golf.

Denna kväll var det galakväll eller ”dress to impress” som Princess själv kallar det. Vi serverades lite finare mat i huvudrestaurangen som carpaccio och Beef Wellington. Eftersom vår nästa hamn var just Wellington så tog jag självklart biffen. Ännu en riktigt bra middag med högsta betyg!

Solnedgång över Stilla Havet.

Violinisterna i Cats Duo från Ukraina bjöd på fantastisk underhållning varje kväll med allt från klassisk musik till rock.

Varje kväll har de också en ”fontänshow” på 5 minuter vid poolen.

Denna kväll var det den första produktionsshowen på resan som hette ”The Secret Silk”. Jag gillar när det finns en berättelse genom hela showen, tyvärr upplevde jag inte att det fanns det här utan det var mest sånger och dans baserat på olika asiatiska traditioner.

I inloppet till Wellington passerar man Pencarrow Upper Lighthouse.

Huvudstaden Wellington ligger längst in i en bukt, hela inseglingen från Cook Strait tar drygt en timme.

På halvön Miramar väster om stan är bl.a. stadens flygplats belägen. Miramar var från början en självständig ö, men under en jordbävning år 1460 fylldes sundet som skiljde ön från fastlandet igen.

Längs med hela bukten finns lyxiga villaområden.

Som synes är inte själva stadskärnan så stor. Trots att Wellington är huvudstaden så är det endast landets tredje största stad, med endast 209 000 invånare i själva staden och 432 000 med förorterna inkluderat.

Connemara är en av färjorna som går i trafik mellan Nordön och Sydön. Hon byggdes ursprungligen för Stena roro, men har varken trafikerat Sverige eller för Stena Line, hon har varit utchartrad till bl.a. Balearia, DFDS och Brittany Ferries. Sedan 2023 har hon befunnit sig i Nya Zeeland.

Rederiet Interislander ägs av statliga Kiwirail och har förnärvarande tre färjor i trafik.

Aratere är den äldsta färjan i flottan byggd i Spanien 1998 enkom för trafiken i Cooksundet. Färjan kommer att pensioneras senare i år, då hamnen ska byggas om för nya färjor (som ännu är inte beställda).

Hamnen i Wellington är en industrihamn, så hamnen erbjuder en gratis transferbuss för alla passagerare in till de centrala delarna av staden. Vi hade 9 timmar på oss att utforska staden.

Dubbeldäckaren som normalt går i staden kollektivtrafik var väldigt fräsch och bekväm.

Nya Zeelands parlament

Från busshållplatsen begav vi oss vidare till bergbanan som finns i stan.

Biljetten upp på berget kostade 6,5 NZD (ungefär 40 SEK).

Banan går var 10:de minut och erbjuder en fin utsikt över staden.

Bergbanan öppnades 1902 och är 626 meter lång.

Från bergbanan gick vi en promenad på 20 minuter till Zealandia.

Zealandia är en stor inhägnad naturlig fristad för inhemska arter. Här bevaras den unika biologiska mångfalden som finns i Nya Zeeland genom att stänga ut att rovdjur och andra invasiva arter som européerna tog med sig hit.

Den 225 hektar stora parken invigdes 1999. Inne i parken finns över 40 olika fågelarter, varav 24 är helt endemiska.

I princip inga växter på Nya Zeeland tappar sina blad på vintern, därför är det grönt året om i skogen.

Parken är uppbyggd med en övre damm och en nedre damm, med en bäck forsande mellan dessa två.

Efter vårt besök på Zealandia träffade vi några av pappas vänner som bor utanför Wellington, de tog bl.a. med oss till en trevlig park med inhemska växter.

Som svensk är man inte direkt van med ormbunkar stora som träd.

Nere i hamnen har de vackra målningar på hamnlokalerna.

Ika Rere är en elektrisk färja byggd 2022.

The historic keijsers building

Tillbaka vid fartyget.

En äldre modell Volvo.

Connemara kom tillbaka från Picton på Sydön.

Connemaras syster Stena Livia har nyligen också sålts ner hit och är i skrivande stund på väg från Europa till Nya Zeeland, en resa som beräknas ta mer en månad.

Kaitaki är rederiets största fartyg och även hon har ett förflutet i Europa. Hon är byggd för Irish Ferries som Isle of Innisfree och har sedan gått för P&O och Stena Line mellan Karlskrona-Gdynia som Stena Challenger.

På Māori betyder Kaitaki beskyddaren av naturen.

Av alla färjor som går här i sundet är det bara Aratere som inte har någon koppling alls till Stena. Det här även varit på tal om att de nya färjorna skulle vara Stenas E-flexers, men regeringen verkar ha lämnat de planerna.

Aratere är också den enda järnvägsfärjan här, men tanken är att de nya ska ha möjlighet att ta järnvägsvagnar.

Så har klockan blivit 18 och vi får hjälpa från en bogserare vid avgång.

Byebye Wellington

Som synes är inte hamnmiljön jättespännande för turister, med en stor arena precis intill.

Cementfartyget Buffalo.

Ombord på Royal Princess hänger det mycket konst. Denna tavla är måla av Wyland som även är känd för att ha målat det vackra skrovet på Norwegian Bliss.

Flygplatsen ligger nära stan. De flesta flygen härifrån får inrikes och till Australien, det finns även ett par internationella linjer men inte i samma omfattning som från Auckland.

Härligt väder på utseglingen, med runt 20 grader i luften.

Ward Island är en av tre små öar som finns i bukten.

Alla Princessfartyg har en stor skärm över pooldäck, där det på kvällen visas ”movies under the stars”, på dagarna visar de mer konserter som denna med Harry Styles.

Pencarrow upper Lighthouse byggd 1859.

Precis under fyren nere på stranden finns en annan, Pencarrow Sector Light.

Vackra landskap. Denna kryssning gick tyvärr inte in till Picton på Sydön so mska vara ännu mera spektakulärt.

Lotsen har lämnat oss och vi satte kurs mot Christchurch.

En fläskkotlett till middag, inte det bästa jag åt ombord, men det gick ner.

Nya Zeeländska Steve Larkins bjöd på en spektakulär show med Queen-musik, kallad ”Mercury rising”. Detta var bland det bästa jag någonsin har sett på ett kryssningsfartyg, vilken röst och samtidigt bjöd han på humor, I loved it!

Nästa morgon strax efter 7 kom vi fram till Lyttleton som är hamnstaden till Sydöns största stad Christchurch.

Eftersom även Lyttleton är en industrihamn så måste man åka buss från fartyget. Det fanns två olika alternativ antingen Princess skyttelbuss in till själva Christchurch som kostade 25 dollar tur och retur eller så kunde man välja transferbussen som tog oss in till ”centrala” Lyttleton. Denna var gratis, men eftersom det endast fanns en buss var man tvungen att hämta en ”biljett” och vänta på att ens nummer skulle ropas upp innan man gick iland.

Transferbussen blev snabbt full.

När vi hade gått av transferbussen så fortsatte vi med den lokala bussen 8 in till Christchurch. En dagsbiljett kostade 10 NZD (cirka 60 kr), medan en enkel kostade 4 NZD om man köpte den ombord med kontanter eller kort. Jag kanske är snål men självklart väljer jag lokaltrafiken framför att betala över detta dubbla för samma sträcka med rederiets bussar.

Det första vi möttes av i Christchurch var dessa vackra väggmålningar, det livar verkligen upp stan.

Christchurch har en liten museispårväg på 3,9 km som främst riktar sig till turister. Ett varv tar cirka 50 minuter och biljetten kostar 40 NZD och gäller för en hel dag.

Bridge of Remembrance är ett minnesmärke från första världskriget.

Totalt finns det 7 museivagnar (från både Nya Zeeland och Australien) som trafikerar rutten, dessa är byggd från 1903 fram till 1934. Spårvagnen på bilden är från 1910 och har trafikerat Christchurch sedan den byggdes.

Den 22 februari 2011 ägde en stor jordbävning rum här i stan, den uppmätte en magnitud på 6,3 och 185 människor fick sätta livet till. Längs floden har man byggt en minnesmonument med namn över alla de som omkom.

I stan har även möjlighet att åka en punt (alltså en en flatbottnad båt med tvär för- och akterstäv som är konstruerad för att framföras i mindre floder och andra grunda vatten där skepparen stakar sig fram, inte samma sak som en gondol). Man får även en historielektion medans man far på floden, priset ligger på 42 NZD för en halvtimmesresa.

Den botaniska trädgården får inte missas. Det är gratis inträde till 21 hektar stora trädgård som invigdes redan 1863.

I trädgården finns det hela 50 000 olika växter.

Efter promenaden i staden tog vi buss nr 8 igen, men denna gång åkte vi bara halvvägs till Lyttleton för att kliva vid linbanan. För 42 NZD får man åka upp på Mount Cavendish (445 m.ö.h.).

.På vägen upp passerar man såklart får som överallt annars på Nya Zeeland.

Väl uppe möttes vi att en tjock dimma. Vi var inte helt förvånande, men såg att det snart skulle börja lätta och tänkte då att vi chansar på att åka upp.

Här uppe finns mängder med vandringleder för den äventyrslystna.

Som sagt klarnade det upp och vi kunde se ner till Lyttleton och vårt fartyg.

Jag var glad att vi inte valde att åka hit först på morgonen, för då hade vi troligtvis inte sett något alls.

Här upp finns både en souveniraffär och en cafeteria.

Själva färden med linbanan är 1 km.

Långt ifrån hem, men rätt så nära till sydpolen.

Från linbanan tog vi buss 8 igen ner till Lyttleton. På fartyget hade de varnat oss att Lyttletonborna inte var så glada i kryssningsgäster som de upplevde tog upp deras plats på bussar etc., men det var inget som jag märkte av.

Ångbogseraren Lyttleton, byggd 1907. Hon fungerade som bogserare fram till 1971 och ägs idag Tug Lyttelton Preservation Society som bevarar henne som museifartyg.

Vi gör oss redo för vår avgång kockan 17 och lotsen är på väg ombord.

Lyttleton är den största hamnen på sydön och hanterar årligen mer än 500 000 TEU containrar.

Kryssningsfartygen kunde inte lägga till i Lyttleton efter jordbävning 2011 som förstörde stora delar av hamnen. År 2020 var den nya piren klar som ska kunna ta emot de största fartygen som max 362 meter och med upp till 6000 passagerare ombord. Jag kan bara tänka mig vilken logistik kaos det blir om 6000 ska av här samtidigt, jag tyckte det var rätt så stökigt med 3500 från vårt fartyg.

Black Pearl är en färja som går från Lyttleton till Diamond harbour på andra sidan bukten och ingår i stadens kollektivtrafik.

Lyttleton har denna säsong (2024/2025) tagit emot 73 kryssningsanlöp, tyvärr väntas ännu färre anlöp nästa säsong runt 65 st och det är klart färre än under rekordsäsongen 2022/2023 med 87 anlöp. Generellt är det dyrt för kryssningsfartygen att komma hit, det är många regler som måste följas, t.ex. måste alla fartygsskrov tvättas noga innan de anländer till Nya Zeeland för att inte några invasiva arter ska kom in i landet.

NYK Futago är 267 meter lång och har plats för 4538 containrar.

Regnmolnen hände fortfarande över oss samtidigt som vi lämnade Lyttleton, det hindrade dock inte folk från att använda jacuzzin.

Av alla dagar vi var i Nya Zeeland så var detta den enda dagen som var helt molnig och regnig. Jag hade förväntat med betydligt sämre väder.

Efter en halvtimmesresa lämnade lotsen oss och vi satte kurs mot nästa hamn Dunedin.

Längst ut vid inloppet finns det historiska batteriet Godley Head.

Landet försvinner bakom oss och vi sätter kurs söderöver.

Denna middag blev det tatar till förrätt och kalvlever till huvudrätt, så gott! Dock märker jag att jag har åkt lite för mycket med Princess de senaste åren för jag känner igen menyn från de andra fartygen, men helt ärligt spelar det ingen roll när det smakar så här bra.

Denna kväll var det ABBA-dance party på Piazzan, några asiatiska kvinnor skakade verkligen loss.

Showen denna kväll var ilusionisten Icelone från Malaysia. Det var tyvärr inte riktigt min smak, så jag lämnade efter halva showen.

Fortsättning följer från Dunedin och de vackra fjordarna, stay tuned!

/Kim Viktor