Hej igen!
Dags att fortsätta resan till Polen. Om ni missade del 1 till Tyskland, hittar ni den här: https://sjofartsbloggarna.com/2015/06/24/tre-generationer-tt-line-del-1-tyskland/

Jag hade kommit in med Nils Holgersson samma morgon vid 7-tiden. Efter att jag hade checkat in i terminalen så gick jag ner till vattnet borta vid strandpromenaden.

Nils Dacke som jag skulle åka med här näst, ankom till Trelleborg nästan en timme försenad. Så jag förstod att vi inte skulle komma ombord på ett tag, men vi fick ingen information utan fick vänta tills en buss tillslut kom.

Bussen körd bara precis över rampen, sen fick vi gå igenom halva fartyget för att komma till trapphuset.

Ett av de tre trailerdäcken ombord, totalt har hon en lastmeter på 2400.

Det första man möts av är receptionen på däck 7 och förvånansvärt en i besättningen som önskar oss välkomna ombord.

Eftersom det inte finns allt för mycket att göra ombord, hade jag bokat en hytt i fören. Hytten var väldigt rymlig och fräsch.

Fräscht badrum.

Självklart har hytten en byxpress….

Trapphusen var vackert dekorerade med naturmotiv.

Om ni redan har tröttnar på den turkosa färgen, så förstår ni hur jag kände efter 6 timmar ombord.

”Huvudattraktionen” ombord är cafeterian som har 246 sittplatser.

Lite lustigt att det fanns ett rökfritt rum i cafeterian, då de sa i välkomstmeddelandet att det var förbjudet att röka överallt inomhus.

Underhållningen denna avgång var polsk TV.

Frukost, liknande den jag åt dagen innan, enda skillnaden var att jag behövde betala 120 kronor för denna. Just vid frukosten saknade man Vikings/Tallinks specialfrukost som faktiskt bara är cirka 20 kronor dyrare.

Över 1,5 timme sena avgick vi från Trelleborg.

Fantastiskt stort och sammanhängande soldäck, mycket bättre än ombord på Nils Holgersson.

En av linjekonkurrenterna, Unity Lines Gryf.

De ”snygga” skrubberskorstenarna (för rening av luftföroreningar, främst svaveldioxid). Intressant att de bara valde att installera skrubbrar på ena systern.

Hyttkorridor, jag verkade vara rätt så ensam om att ha hytt på denna avgång, de flesta satt nere i cafeterian hela resan.

Med denna utsikt är det ju inte konstigt att man föredrar en hytt i fören.

Rügen på avstånd.

Långt där borta möts Kopernik och Polonia.

Nils Dacke eller var det Robin Hood?

Jag lyckades få lite mat, även om det var problem med kommunikationen på engelska.

Ännu mer blått.

Den cypriotiska flaggan, inte många flaggor som innehåller landets karta.

Inloppet till Swinoujscie, hit gick jag senare för att fota färjorna.

Bevakningscentralen in till hamnarna i Swinoujscie och Szczecin.

Tyska Alder XI.

Vad är en f.d. Öststatshamn utan en kolhamn?

Även här finns en färjelinje över floden Świna.

Swinoujscies centrum.

Alla fotpassagerare samlades vid receptionen och en vakt följde sedan med oss. Det var bara att följa folkströmmen (och åka den trånga hissen), eftersom det som vanligt inte var någon som pratade engelska, men jag nickade och såg glad ut!

Hur ska jag sammanfatta resan med Nils Dacke? Faktiskt överträffade fartyget min förväntningar, kanske inte så konstigt eftersom jag inte hade några förhoppningar alls. Även om det inte finns direkt fanns mycket att göra, så var fartyget mycket fräscht och det var svårt att se att hon är 20 år gammal. Maten vet jag inte ens om den förtjänar ett betyg, nej det är lite synd, men med den kvalitén är det knappast värt priset. Trevligt var det att få prova på ett nytt fartyg och linje. Jag önskar TT-line alla framgång på Polenlinje, det skulle inte förvåna mig om vi snart får se ännu flera avgångar mellan Trelleborg-Swinoujscie.

Det känns ju en aningen onödigt att först gå av via bildäck, åka upp i en trång hiss till landgången och sedan gå den långa vägen till terminalen, för att där borta springa ner för fyra trappor, för att komma ner till marknivå!

Väl nere på marknivå kunde jag ta färjan över till centrum.

En trevlig salong ombord på färjan a la Trafikverket.

Nils Dacke och Wolin i färjehamnen.

Möte med den andra färjan på leden.

Bogserbåtar

En del av Swinoujscies fort med anor från 1800-talet.

Medan jag gick längs den vackra strandpromenaden, kom Wolin, ex. Sky Wind som har haft ett förlutet i Stockholm som tågfärja.

Hon byggdes som Öresund för trafik mellan Helsingborg och Köpenhamn. 2002 såldes hon till SeaWind Line (Sea containers) och gick för dem fram till 2007 då hon såldes vidare till Unity Line.

Hoppas att hon även har en framtid i flottan när Polferries och Unity Line ska slås ihop.

Strax efter kom Nils Dacke på väg tillbaks till Trelleborg.

Nils Dacke har endast gått på rutten sedan december, innan dess hette hon Robin Hood (som f.d. Nils Dacke heter jag) och gick mellan Trelleborg-Travemunde. Sedan bestämde sig TT-line för att byta linje mellan systrarna eftersom den ena hade skrubbers, som skulle vara bättre att använda på rutten till Polen där färjan gör fler turer. Lite roligt att de ska envisas att ha namnet Nils Dacke på färjan, låter lite roligt när den polska besättningen ska uttala namnet (inget svenskt uttal direkt).

Mitt bland folklivet kom en lotsbåt förbi troligen för att….

…plocka upp lotsen från Allegretto.

Konkurrenterna på väg in, man ser ju vem som kommer att vinna kampen. 😉 Som sagt så ska Unity Line och Polferries slås ihop inom en snar framtid, så då blir de inte längre konkurrenter.

Unity Lines sista tillskott i flottan är Skania. Hon byggdes som Suoerfast I och gick i trafik mellan Italien och Grekland. 2004 övertgos hon av Grimaldi lines som satte in henne mellan Civitavecchia (Rom) och Barcelona under namnet Eurostar Roma. Sedan 2008 har hon tillhört Unity Lines och gått mellan Ystad och Swinoujscie.

Ni kanske undrar vilken som är den tredje generationen TT-line som jag åkte med. Här är hon Baltivia. Från då hon byggdes 1981 gick hon för TT-Saga-Linjen. Efter några år på Nordsjön och Medelhavet kom hon sedan tillbaka till TT-line 1993 och gick för dem fram till 2001, alltså en riktig TT veteran!

Sista fartyget ut var Koperink.

Detta är också en f.d. Stockholmsbåt, mellan 1999-2005 hette hon Star Wind och gick även hon för Sea Wind line, mestadels mellan Stockholm och Åbo.

Till skillnad från Wolin används hon fortfarande som tågfärja i Unity Lines trafik till Ystad.

På väg tillbaka till hamnen gick jag förbi en fullbelagd marina (med främst tyskar, men även några svenska båtar).

Efter en kort färjetur var jag åter på rätt sida av floden.

Några timmar senare skulle dessa två lägga ut mot Ystad.

Jag checkade in ungefär 2 timmar innan avgång. Passagerarna som skulle med Skania fick gå ombord direkt, men vi som skulle med Baltivia fick vänta till en halvtimme innan avgång. Kanske lika bra det, man vill inte tillbringa fler timmar än man behöver på Baltivia…..

Ombord på Baltivia finns det omkring 50 stycken hytter, de flesta saknar egen toalett och dusch. Jag hade dock bokat en utsideshytt med eget badrum. När jag väl kom in i hytten efter att ha fått byta nyckel i receptionen (vilket de flesta passagerarna verkade behöva göra), så upptäckte jag tyvärr att hytten var väldigt lyhörd, självklart skulle de allmänna toaletterna ligga precis utanför min hytt…. Sängarna hade helt klart gjort sitt, det vara bara att räkna antalet fjädrar som stack upp i ryggen. Badrummet var inte heller i fräschaste laget och toaletten fungerade lite som den vill. Men men jag skulle ju bara sova är en natt så det var ingen större fara, konstigt nog sov jag som en stock hela natten.

Nästa morgon gick jag upp vid 04.30 cafeterian hade ännu inte öppnat för frukost. Frukosten öppnade först en halvtimme innan avgång! Eftersom jag inte hade någon lust att slänga i mig maten, bestämde jag mig för att ät i land istället.

Vy mot receptionen och den lilla butiken, liknande turkosa färg som på Nils Dacke.

Hyttkorridoren kändes rätt så nyrenoverad.

Soldäcket

Endast personal, troligen eftersom besättningens hytter ligger innanför.

Jaha ett intressant trapphus.

‘
Receptionen, kunskaperna i engelska var ungefär lika bra här som på Nils Dacke, om inte värre.

Underhållningen ombord bestod av denna ”coffee bar”. Synd att fönsterna är så små, jag kände mig lite instängd, vilket jag förstås gjorde överallt utom på soldäck.

Ystad i sikte tack och lov.

Strax efter kom Skania, så här i efterhand hade nog hellre valt henne, men då hade det inte blivit något reportage om tre generationer TT-line. 😉

En sista bild på den färgglada cafeterian innan det var dags att följa med säkerhetsvakten och de andra fotpassagerarna ner i den trånga hissen, till bildäcket, där en buss kom och hämtade oss.

I Ystad var det dött strax innan 7 denna torsdagsmorgon, jobbar ingen i denna stad?

Bornholmskatamaranen Leonora Christina på ingående till Ystad.

Första gången någonsin som jag fotade Leonora trots att hon har gått här sedan 2011.

Strax efter kom storasystern Villum Clausen, som endast går i högsäsong och vid högtidshelgerna. Hon fungerar även som reservfärja för Leonora, när det har hänt något med henne och det har varit en del problem med Leonora.

Jan Sniadecki får avsluta fotosessionen i Ystad.

Efter att ha åkt med Pågatåget till Malmö kunde man ta SJ2000 hem till Stockholm igen. Det blev en intensiv resa, med många upplevelser.

Tack för att ni har hängt med!
/Kim Viktor