Den 19 juli hade jag fått nog av hettan i Stockholm och begav mig till betydligt kyligare breddgrader. Första flygningen gick till Oslo med SAS. Oslo visade sig vara lika varm temperaturmässigt som Stockholm, därför var det bara att fortsätta….

Dagens slutdestination var Longyearbyen på Svalbard. Där det var behagligare temperatur (men ändå väldigt varmt för att vara på Svalbard).

Piloterna förbereder vår Boeing 737 för landning.

Direkt vid ankomst möttes jag av frisk luft och vackra vyer.

En Volvo av äldre modell tog oss vidare till vårt hotell, en resa på drygt 15 minuter.

Coal Miners’ cabins är ett av Hurtigrutens hotell i Longyearbyen. I dessa hus bodde gruvarbetarna från och med 30-talet och i flera decennier framåt.

Idag är standarden något helt annat, även om många rum saknar eget badrum. Rummen är stilfullt dekorerade med diverse detaljer från gruvorna. Boendet är bland de billigare som finns i Longyearbyen (vilket inte betyder att det är billigt, då allt kostar mycket på Svalbard, en turistfälla helt enkelt). För oss som hade bokat kryssning med Nordstjernen ingick en natt här. När vi ändå pratar om priset så gick hela 6-dagarsresan med kryssning på cirka 9000 NOK per person.

Den första middagen gav mersmak med en fantastisk renburgare.

Longyearbyen har 2100 invånare med alla möjliga olika nationaliteter. Svenskar är den tredje vanligaste nationaliteten efter förstås norrmän och kanske lite mer oväntat thailändare.

Byn har fått sitt namn efter mannen John Munro Longyear, som startade kolbrytning här 1906. Hela byn förstördes under andra världskriget och byggdes upp igen på 50-talet.

44 personer har begravts på Svalbard fram tills 1950. Sedan dess har kropparna skickats till fastlandet, p.g.a permafrosten.

Till Longyearbyen kommer det cirka 40 kryssningsfartyg årligen. Utöver de 250 anlöpen av expeditionsfartygen. Denna dag låg AIDAluna inne och fyllde den lilla by med över 2000 turister, inte en alltför rolig upplevelse för oss andra turister där.

Själv skulle jag snart kliva på den något mindre Nordstjernen. Räknat i bruttotonnage är AIDAluna cirka 30 gånger större.

Nordstjernen byggdes vid Blohm & Voss i Hamburg 1956. Hon gick som ordinariefartyg mellan Bergen och Kirkenes fram till 1994. Därefter har hon flera gånger använts som ersättningsfartyg under både kortare och längre perioder (som när hon ersatte Finnmarken 2009-2012). Under somrarna har hon trafikerat Svalbard. Idag drivs hon av Vestland Classic Cruises och är utchartrad till Hurtigruten om somrarna för kryssningar runt Svalbard.

Än idag är en kolgruva i drift utanför Longyearbyen. En tredjedel av kolet som bryts används lokalt, medan resten exporteras utomlands för att bl.a. användas i bilindustrin.

Innan vi fick stiga ombord på Nordstjernen hade vi en tretimmarssightseeing runt Longyearbyen, där vi besökte muséet och camp Barentz och fick njuta av några smaskiga våfflor med mesost. Svalbard har även en egen renart den lilla Svalbardsrenen.

Incheckningen på Nordstjernen var allt annat än organiserat. Tre fulla turistbussar kom samtidigt. Väskan lämnades på kaj (utan någon som helst märkning) och därefter blev det en lång väntetid i kön för att checka in hos två kvinnor som satt i den trånga aulan. Kunde vi inte bara ha kunnat checka in allt på hotellet… Det är ju ändå samma bolag…. Till råga på allt var det en stor grupp med kinesiska gymnasieungdomar ombord, vilket inte förbättrade situationen. Totalt var vi 110 passagerare ombord, 35 i besättningen (flest thailändare och östeuropéer, antalet norrmän i besättningen gick att räkna på en hand).

Kryssningen varade som sagt i fyra nätter, med två landstigningar per dag. Vår rutt gick längs den nordvästradelen av ögruppen.

Försalongen är väldigt gemytlig med behagliga färger. Tyvärr ockuperade skolgruppen denna, så om man önskade lugn och ro var detta inte rätt ställe att sitta.

Denna skulle passa bra ovanför min soffa också.

Väskorna hämtades av vardera passagerare på promenaddäck och man själv tvungen att släpa den till hytten. En besättningsman hjälpte till att visa hytten, men jag hittade dit innan han hann fundera åt vilket håll vi skulle gå. 😉

Jag och mitt resesällskap bodde i en D4, vilket betyder att den saknade badrum. Men det gick hur bra som helst med duschen i dörren bredvid vår och toaletten fyra dörrar bort. Denna är också en av de största hytterna ombord på 12 kvadratmeter. Hytten i sig dög utmärkt för fyra nätter, bara det faktum att den har två koögon! Jag sov i en av de övre sängarna och som ni ser så är det en fin kant i taket, så den slog jag såklart i varje gång jag la mig. Lika bra det fullt ös medvetslös. 😉 Men jag har tipsat om att de kan sätta upp ett skydd för kanten, så att framtida passagerare inte behöver drabbas av huvudvärk under hela resan.

Ombord finns en liten mysig bar.

I aktersalongen var det oftast genomgångar och föreläsningar.

Säkerhetsgenomgången var ju såklart tvungen att äga rum precis vid avgång, dessutom på hela 5 språk (engelska, norska, tyska, franska och kinesiska)!

Däck C

Receptionen var till större del av resan obemannad, ifall man hade några ärenden fick man ta det i caféet/baren.

Förliga trapphuset med vackra trädetaljer.

Den f.d. cafeterian används nu som restaurang för att kunna ta emot alla passagerare under en sittning.

I cafeterian finns också en liten shop med ett par souvenirer.

Ett minne från trafiken längs norska kusten.

Vi har lagt ut i Svalbards största fjord, Isfjorden. Där vi skulle segla i tre timmar till vår nästa destination, Barentsburg.

Den första middagen var i form av buffé, följande middagar var trerätters. Maten var generellt bra med många skandinaviska inslag, samt en stor variation av kalla och varma rätter. (Mer om maten kommer att komma i följande delar).

En interiörbild från restaurangen taget vid ett senare tillfälle.

Buffédelen var inte direkt dimensionerad för 110 hungriga gäster på en gång.

Strax innan klockan 20 närmade vi oss resans första hamn Barentsburg, jordens paradis eller inte.

Vi la till i hamnen som serverar alla typer av fartyg, allt från expeditionsfartyg till containerfartyg och bulkfartyg (för kolet).

Om det inte finns några scanner tillgängliga, får man bocka av alla passagerare för hand, vilket tog lång tid. Tjejen i besättningen hade ett fantastiskt minne och kom ihåg både hyttnummer och namn dagen efter.

Vid varje landstigning grupperades vi i 5 olika språkgrupper, vi följde den skandinaviska. Just här i Barentsburg var det lokala guider som visade oss runt, annars var det guiderna från båten.

Ett par hundra trappsteg senare kom vi upp i den lilla ryska byn med 400 invånare. I början av 1900-talet började kolbrytningen här och byn började byggas. Det norska bolaget som drev gruvan från början köptes upp av ett nederländskt bolag 1920. Det nya bolaget fick emellertid problem med ekonomin och såldes vidare till det statliga sovjetiska bolaget Arktikugol 1932. Byn ockuperades av tyskarna under andra världskriget, men efter kriget kom ryssarna tillbaka och driver gruvan än idag. De som bor här nu flygs in med charterplan från Ryssland och Ukraina och jobbar sedan på 3- eller 6-månadskontrakt.

Till vänster har den ryska staten byggt ett imponerande kulturhus, med en teater som rymmer mer än antalet invånare. De har även en simhall. Mycket bättre service än vad jag har som bor i ett samhälle med drygt 20 000 invånare.

Sovjetisk lastbil, på något sätt känns det rätt så olustigt att de håller på med denna smutsiga brytning i ett så känsligt landskap.

Sovjetisk propaganda var inte det första jag väntade mig få se på Svalbard.

Byns ortodoxa kyrka.

Lokalbefolkningen bjöd in oss till en rysk folkshow. Även om vi inte förstod många ord, var det kul att få se hur de lyckades behålla glädjen i denna, i mitt tycke, deprimerande miljö.

Två timmar var nog alldeles lagom i denna bosättning, inget ställe jag kommer att åka på en veckas semester till. 😉

Tack Barentsburg för ett intressant besök. Vi satte kurs norrut mot isbjörnens rike.

Under kvällen började vågorna kännas och jag rullade gott runt i sängen, medan stolarna flög i hytten. Märkligt att de inte har satt fast stolarna. Det är ju inte direkt första gången som detta fartyg är ute och gungar.

Vi avslutar denna del med en bild från vår hyttkorridor på däck B, där merparten av hytterna ligger.

Vi hörs snart igen!
/Kim Viktor